När en blind leder en blind…

87% självutnämnda sk ”goda”
försöker genom hat och förakt utestänga 13% sk ”onda”…
… eftersom de onda inte tycker som de goda och dessutom inte alltid tar seden dit de kommer.

De onda är definierade som ”onda”…
… eftersom de också med hat och förakt vill utestänga såna som inte tycker som de
och dessutom inte alltid tar seden dit de kommer.

En ond cirkel – där intolerans möts med intolerans…
… och ett ivrigt målande av karikatyrer att projicera sitt eget tillkortakommande på.

Det finns några system som kortsiktigt alltid vinner på att hålla denna konflikt levande;
parti/block-politiken, gammal höger/vänster-retorik och den numera förhärskande medialogiken

Den onda cirkeln kan fortsätta när ett land brister i politiskt ledarskap, integritet och mod.
Den onda cirkeln kan fortsätta när ledare förvandlats till ängsliga, opinionskänsliga media- och PR-styrda marionetter.

”Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen”
(Matteus 15:14)

Vi behöver nu ett politiskt ledarskap som tar ansvar för HELA Sverige och ALLA medborgare.
ALLA.

Den 22 mars gryr våren i vinterns trakter där jag frös..

Vill vi leva i ett samhälle där föraktet för den andre separerar och skapar misstro och rädsla?
Eller vill vi leva i en gemenskap där nyfikenheten på vad den andre kan bidra med frigör kreativitet, idérikedom och mångfald?

Allt börjar med mig själv… min modiga resa inåt.
Men också min lika modiga resa utåt.. att våga erbjuda den andre ett utrymme att ”bli till” i mötet med mig. I samtalet och i det vi gör… tillsammans.
Jag behöver fundera över vad det är för sammanhang jag skapar där olikheten både får finnas och dessutom ha ett värde.

Ingen ”ÄR” rasist. Ingen ”ÄR” antirasist. Alla skapas, föds och växer i mötet med den andre – varje dag och hela tiden…
Får jag inte möta den andre, får jag inte utsättas och skavas mot ett annat perspektiv föds inget nytt. Jag slutar växa…

Om jag inte har det utrymmet inom mig själv där jag kan härbärgera den andres olikhet, ta in den, lyssna på den, vrida och vända och låta den möta mitt – då behöver jag medvetet utsätta mig för den friktionen för att väcka de slumrade dimensionerna inom mig själv.
Jag måste söka upp den dolda sidan av mig själv som jag omedvetet gömt och som hindrar mötet med den andre… och som ständigt får mig att sätta etiketter och måla karikatyrer på vad den andre ÄR och måste vara för att passa min begränsade världsbild.

Det här gäller också om man på dagarna arbetar som politisk ledare i landet Sverige

Tack Karin Boye för dessa rader:

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.