Din klara sol går åter opp…

Söndag morgon

Parkerar bilen vid centralen. Jag vill gå till platsen för det man kallar terrordådet för att förstå, ta in och tänka lite själv – tänka utanför dom ramar som media snabbt etablerar och som sedan dominerar alla utrymmen några dygn efter en händelse av detta slag.

fullsizeoutput_7d80Passerar Klara Kyrka… som denna morgon tittar ner på mig på ett ovanligt sätt. Det är som om hon, Klara, också funderat över natten…
Hon reser sig högt över allt annat i staden och ser det ingen annan kan se. Vad tänker hon om det som hänt?  Vilken berättelse är hennes idag… hon som vakat över staden ända sedan 1500-talet ?

Efter någon minut kan hon inte vara tyst längre. Hennes klockspel börjar ljuda…
Varsamt och stilla väcker hon Stockholm till liv denna märkliga morgon… och just när jag passerar.

Hon spelar den gamla psalmen  ”Din klara sol går åter opp – jag tackar dig min Gud”
Jag nynnar med och noterar att texten sitter kvar efter alla år då denna psalm sjöngs i kyrkan där jag ofta fanns som barn. Jag vill minnas att även min lågstadiefröken Irma vid några tillfällen satte sig vid tramporgeln och sjöng den tillsammans med oss på vår morgonsamling…

Vilken berättelse ingick vi i då, vi lågstadieelever i Västerbottens inland… alldeles vid övergången till det 70-tal som senare skulle komma att bli så politiskt omdanande?

fullsizeoutput_7d7fNavigerar vidare bland galler, avspärrningar, journalister och alla andra människor som samlats för att se, förstå, sörja och begrunda..  Stannar och blickar ut över förödelsen. Drottninggatan som på några sekunder förvandlades till dödens gata. Obegripligt… och samtidigt… ja, var det väntat? Jag funderar… anande jag detta?
Den berättelse jag försöker fånga där jag står är så full av paradoxer och motsägelser så jag lämnar alla försök till förklaringar för en stund..

fullsizeoutput_7d81Jag ser framför mig på vänster sida spåren av lastbilen och den förödelse den skapat. Mitt emot hänger en reklamskylt med budskapet ”Vi bygger om – Allt ska bort” och skapar en känsla av surrealism och ironi… och myllret av signaler och budskap blandas med journalisternas frågor till politiker, vittnen och experter…  Tillsammans försöker vi hitta något, en förklaringsmodell, ett mönster… en gemensam berättelse. Vi famlar… och många gånger nöjer vi oss med att tala om onda och goda… som om vi inte ingår i samma levande logik.

Eller är det så illa att vi faktiskt inte har någon gemensam berättelse att ingå i?

Jag tänker på den anhållne 39-årige 4-barnspappa som i skrivande stund tros vara gärningsmannen. Vi vet ännu inte om han är den skyldige, men jag kan ändå inte låta bli att spekulera; Åt han frukost med sina barn på morgonen? Vad talade de om innan de var dags att åka till dagis och skola? Vilken berättelse om Sverige och världen ingick han i? I vilken mån var hans berättelse en del av min? Hade vi kunnat mötas i något? Hade vi kunnat laga en stol ihop, plantera ett träd tillsammans eller jobba på samma arbetsplats?  Finns det något område som vi båda skulle kunna ingå i ? Hade jag kunnat förhindra det som hände? Kan jag förhindra att det händer imorgon?

Klara kyrkas klockspel ringer fortfarande i mina öron…
”Din sol går opp för ond och god, för fattig och för rik”…

Finns det något som förenar?  För vem bygger vi vidare…

Ser jag den unga killen i klassrummet som sakta håller på att försöka hitta en identitet, en roll, i någon annans berättelse i brist på en plats i vår gemensamma… om den nu finns att hitta någonstans? Ser jag någon som skulle kunna utföra ett sånt här dåd i framtiden?

Vi möts i katastrofen – det förenar, tröstar och stärker.
Men vi får inte vända bort blicken från det utanförskap som kanske är med och formar nästa katastrof.

Har en del att fundera vidare på idag…

den gåvan…

Det ligger en hemlig skatt gömd där
… i mellanrummet

En värdefull gåva
En väl dold potential

Den bara ligger där och väntar på att få bli brukad

… bli tagen i anspråk.

Den gåvan kan endast uppenbaras för de människor som vågar gå dit

… till mellanrummet
… för att mötas
… i samspel

/Daniel

Tankar kring reaktionerna på SD-kampanjen i tunnelbanan…

Några tankar efter diskussionen kring SD-kampanjen på tunnelbanan
Tack för bra synpunkter och perspektiv i FB-tråden. Tror det är just dessa olika perspektiv vi behöver i frågorna om utanförskap, integration och sk rasism.

14-svyle-24180855bf560c4dccaDet perspektiv jag vill lägga handlar om varför vi inte istället ser kreativa politiska kampanjer som vill stötta utsatta, minska segregationen, sänka trösklarna. Varför vi inte drabbas av konstruktiva budskap på annonspelare i tunnelbanan… som sedan sprids i sociala medier och väcker människors engagemang, mod och vilja till medskapande…. och nyskapande.

Vi pratar om att vi är oroliga för att rasism blir normaliserat. Det perspektiv jag vill lägga handlar om att VI (det etablerade politiska Sverige) borde se vad det är vi redan normaliserat… nämligen segregationen, de höga trösklarna på arbetsmarknaden, de höga ekonomiska trösklarna på bostadsmarknaden, de höga sociala trösklarna i våra gemenskaper, separerade samhällsstrukturer och komplexa regelsystem som knappast gagnar någon annan än de som avlönas för att upprätthålla regelverken.

Det vi kallar rasism kan säkert i vissa fall vara rasism. Låt oss fortsätta kämpa mot rasism. Men jag ser minst lika ofta att det etablerade ”goda” makt-sverige omvandlar relevant samhällskritik till ”rasism” för att få fortsätta leva i illusionen om att man är på ”de godas sida” .. och sakta glida ur ansvaret för att situationen är som den är.

Vi är många som är för en generös och välkomnande politik för invandring av alla de slag. Om vi var lika många som lika starkt kämpade för en inkluderande, välkomnande och medskapande samhällsstruktur med låga trösklar och ett uppskattande av olikhet som en utgångspunkt för utveckling, då vore vi inte där vi är idag. Hur svårt vore det t.ex för ett för ett av världens rikaste länder att se till att människor inte behöver sova på gatan och bo under broar?

Mitt perspektiv handlar alltså om att ingen annan än VI som varit med och byggt upp dessa samhällsstrukturer, ingen annan än VI som varje dag åtnjuter trygghet och service i vårt välfärdssverige. Ingen annan än VI är ansvariga för det segregerade samhälle med dessa höga tröskar som vi ser idag.

Ju förr vi på fullt allvar förstår att det är VI  som skapar jordmånen för politiska strömningar av den art vi ser på tunnelbanan idag, desto snabbare kan vi vända trenden.

”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”  (Matt 7:3)

Så låt oss fortsätta kämpa mot rasism och främlingsfientlighet – men göra det genom att först på djupet syna våra egna bevekelsegrunder.

Möjligheterna för den svenska skolan är makalösa…

Möjligheterna för den svenska skolan är makalösa…
… om vi vågar släppa taget om 1900-talet

DCE bd0b4110-997b-11e3-977d-12313d026081-large

Teckningen ovan (okänd) är en träffsäker karikatyr på många olika sammanhang i vår tid, inte minst när vi talar om skolan och de senaste decenniernas skolpolitik som i huvudsak haft som mål att få det gamla skolsystemet att fungera igen – m.a.o laga det som gått sönder. Stenarna i vagnen (som för mig får symbolisera skolreformer, regelverk, undervisningsformer, betygssystem etc) tynger ner vagnen mer och mer eftersom den fyrkantiga konstruktion som ska bära upp den utvecklades för en annan tid, med andra behov…

Ju mer vi packar i vagnen desto djupare sjunker den och blir snart omöjlig att förflytta. Det går åt allt mer energi, vi blir allt tröttare och allt mer upptagna av att få runt själva vagnen.  Vi är pressade av situationen och har därför varken tid eller förmåga att kliva ur vårt sammanhang och betrakta den omgivning som vagnen färdas i. När resultaten dalar trots alla ansträngningar sjunker också statusen på alla som är inblandade. Samhällsekonomiskt är det självklart en mycket allvarlig utmaning. Problemet är att vi inte verkar se att skolan kan byta perspektiv och låta dagens samhällsutmaningar och möjligheter utgöra grunden för hur vi går vidare.

En av det allvarligaste bristerna handlar om att samhället inte har förmåga att ta tillvara den vilja, kreativitet och kompetens som både elever, lärare och skolledare har. Rollen som skolan spelar idag är för begränsad och isolerad för 2000-talet. Barn och unga behöver lära känna och samarbeta med många olika vuxna och få lära känna sitt samhälle för att behålla sin motivation. Skolan behöver bli den attraktiva mötesplats i stadsdelen där delar av detta samspel kan pågå. Idag tvingas lärare i allt för hög utsträckning att ägna sig åt att kompensera för skolans bristfälliga och otidsenliga konstruktion.

DCE bd0b4110-997b-11e3-977d-12313d026081-large - version 3Möjligheterna för den svenska skolan är ändå makalösa.
Hjulen på bilden kan symbolisera två perspektiv som skulle kunna revolutionera skolan och det svenska samhället om det sattes på vagnen och fick utgöra grunden för hur systemet skulle drivas vidare.

Det första hjulet handlar om att förstå och acceptera VEM det faktiskt är vi utbildar.
Det andra hjulet handlar om i VILKET SAMHÄLLE  denna utbildning pågår.
Vill man göra en mer organisk beskrivning handlar det om VAD det är som växer och i vilken typ av jord det ska växa.

Så, vem är det då vi utbildar?
Vad vet vi egentligen om varje liten individ som föds till denna jord? En hel del faktiskt.
– Att förmågan att skapa, lära och växa är så stark att den nästan är omöjlig att ta död på.
– Att viljan att få vara med och bidra med sina unika förmågor, egenskaper och gåvor är  fundamental
– Att behovet och längtan efter att få ingå i ett meningsfullt sammanhang är så djupt rotad att om behovet inte blir tillfredställt blir människan sannolikt sjuk inom en relativt kort tid.

Vilket samhälle, vilken värld är det då vi befinner oss i och utbildar för?
– Ett samhälle där tillgången på kunskap, information och möjligheter till lärande numera finns överallt, hela tiden och oberoende av tid och rum.
– Ett samhälle och en värld med mycket akuta behov av en genomgripande omställning på en rad områden – socialt, ekologiskt såväl som ekonomiskt.
– En värld med några mycket tydliga megatrender: Globalisering, Urbanisering och Digitalisering

Båda perspektiven utgår från det som redan är här, helt gratis, de omger oss varje dag oavsett om vi vill använda oss av dem eller inte. En av de stora paradoxerna i vår tid är att det framgångsrika 1900-talet både gett oss historiska möjligheter till utveckling och på samma gång låst vårt tänkande till just de rationella, linjära och ekonomiska strukturer som skapat dessa framgångar. De största hoten för en hållbar samhällsutveckling är alltså vi själva, vårt eget tänkande – att vi är så starkt identifierade med de strukturer som tjänat oss historiskt.

Vi har utvecklat skol- och välfärdsinstitutioner som ger oss mycket gott… men i dessa tider av genomgripande förändring visar det sig att systemen har svårt att svara mot de nya behoven. Det är som om institutionerna genom åren blivit viktigare än sina grundläggande syften… de lever vidare, upptagna av att reproducera sig och lägga nya lager/reformer till gamla strukturer.

För att lyckas med uppdraget att genomföra vårt utbildningssystem på våra barn och ungdomar tvingas vi idag att omvandla dem till objekt för just detta system. Vi tänker förstås inte så men systemets komplexitet och dysfunktionella organisation tvingar fram denna objektifiering. Vår ekonomiska modeller bygger på att individen i så hög utsträckning som möjligt blir ett mätbart objekt. Det är sedan individen som ska anpassas/ stöttas för att passa in i den rådande strukturen.

Ett annat alternativt sätt att se är det organiska. Det utgår från att människan är en levande varelse i ett ekosystem, inte bara ett objekt i ett ekonomiskt system. I det perspektivet ligger fokus på vilket sammanhang och miljö som kan stötta den växande människan.  Precis som trädgårdsmästaren sörjer för god, näringsrik jord, syre, ljus och värme för att det planterade fröet ska gro – på samma sätt kan ett samhälle tänka kring de miljöer som ska stimulera barn och unga att växa. Vi kan som exempel börja med att ställa diagnoser på hur väl klassrum, skolor, undervisningsformer och stadsdelar stöttar olika typer av människors lärande och meningsskapande, innan vi bestämmer oss för att alla barn som inte kan sitta stilla i ett klassrum behöver medicineras.

Idag finns igen tillit till att jordmånen och miljön runt barnen stöttar deras växande och lärande. Vi har helt enkelt inte haft fokus på att utveckla det. Istället plockar vi ängsligt upp fröet ur jorden varje vecka för att se om det börjat växa och hur stor plantan har blivit. Vi stressar den växande individen genom ett ständigt testande och uppföljande av redan definierande mål. Ingen får blir till på sitt eget unika vis, inget får födas på sitt eget sätt, allt ska mätas utifrån samma mall. Resultaten blir långsamt växande, enfald och ett oproportioneligt fokus på individen – i en näringsfattig jord.

Men det fantastiska, det makalösa är att det nu kan vända.
Vi har allt vi behöver. De två hjulen finns här. Och i varje stadsdel finns en skola och i varje skola finns det lärare som vill…

Skolans utmaningar behöver nu diskuteras tillsammans med samhällets övriga utmaningar.
Ska vi få till en hållbar samhällsutveckling måste vi dessutom starta med våra lokala sammanhang, våra stadsdelar, kvarter, trappuppgångar och villaområden. Om inte skolan ska vara centrum för denna omställning i samhället, vem ska då vara det?

Idag är vi upptagna av att driva barn och unga genom ett gammalt utbildningssystem
Imorgon måste vår ambition vara att använda lärare och rektorer till det de ska vara bäst på, nämligen de två hjulen: 1. Bäst på att förstå vad som behövs för att levande människor ska lära, utvecklas och må bra. 2. Bäst på att förstå jordmånen som dessa människor ska växa i, nämligen de samhälle som omger dem. Lärare ska alltså ha mest och flest relationer, kontakter och samarbetspartners i hela samhället. Det är nämligen i den myllan de ska befinna sig, tillsammans med sina elever.

Skolan som inkluderande mötesplats för hållbar samhällsutveckling, innovation och lärande…. i varje stadsdel.

/Daniel

När en blind leder en blind…

87% självutnämnda sk ”goda”
försöker genom hat och förakt utestänga 13% sk ”onda”…
… eftersom de onda inte tycker som de goda och dessutom inte alltid tar seden dit de kommer.

De onda är definierade som ”onda”…
… eftersom de också med hat och förakt vill utestänga såna som inte tycker som de
och dessutom inte alltid tar seden dit de kommer.

En ond cirkel – där intolerans möts med intolerans…
… och ett ivrigt målande av karikatyrer att projicera sitt eget tillkortakommande på.

Det finns några system som kortsiktigt alltid vinner på att hålla denna konflikt levande;
parti/block-politiken, gammal höger/vänster-retorik och den numera förhärskande medialogiken

Den onda cirkeln kan fortsätta när ett land brister i politiskt ledarskap, integritet och mod.
Den onda cirkeln kan fortsätta när ledare förvandlats till ängsliga, opinionskänsliga media- och PR-styrda marionetter.

”Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen”
(Matteus 15:14)

Vi behöver nu ett politiskt ledarskap som tar ansvar för HELA Sverige och ALLA medborgare.
ALLA.

Den 22 mars gryr våren i vinterns trakter där jag frös..

Vill vi leva i ett samhälle där föraktet för den andre separerar och skapar misstro och rädsla?
Eller vill vi leva i en gemenskap där nyfikenheten på vad den andre kan bidra med frigör kreativitet, idérikedom och mångfald?

Allt börjar med mig själv… min modiga resa inåt.
Men också min lika modiga resa utåt.. att våga erbjuda den andre ett utrymme att ”bli till” i mötet med mig. I samtalet och i det vi gör… tillsammans.
Jag behöver fundera över vad det är för sammanhang jag skapar där olikheten både får finnas och dessutom ha ett värde.

Ingen ”ÄR” rasist. Ingen ”ÄR” antirasist. Alla skapas, föds och växer i mötet med den andre – varje dag och hela tiden…
Får jag inte möta den andre, får jag inte utsättas och skavas mot ett annat perspektiv föds inget nytt. Jag slutar växa…

Om jag inte har det utrymmet inom mig själv där jag kan härbärgera den andres olikhet, ta in den, lyssna på den, vrida och vända och låta den möta mitt – då behöver jag medvetet utsätta mig för den friktionen för att väcka de slumrade dimensionerna inom mig själv.
Jag måste söka upp den dolda sidan av mig själv som jag omedvetet gömt och som hindrar mötet med den andre… och som ständigt får mig att sätta etiketter och måla karikatyrer på vad den andre ÄR och måste vara för att passa min begränsade världsbild.

Det här gäller också om man på dagarna arbetar som politisk ledare i landet Sverige

Tack Karin Boye för dessa rader:

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

”Man får ligga – med den man bäddat åt”

Vi gick alla vilse…
…och vi fick det vi beställde

2014 års valrörelse går till historien som året då de ängsliga politiska etablissemangen var totalt upptagna
av att skapa syndabockar för de tillkortakommanden man själv inte ville ta ansvar för, inte ville se och än mindre diskutera.

Det brukar heta ”Som man bäddar – får man ligga”
Nu har konsekvenserna av ett ryggradslöst politiskt agerande lett till en situation som snarare handlar om att…
… ”Man får ligga – med den man bäddat åt”

3 snabba …

Vad hjälper det om du pratar mångfald och inkludering
och samtidigt går runt och hatar medmänniskor
och ökar spänningen mellan grupper i samhället?

_____________________________________

Jag är beredd att höja skatten…
för att öka forskningsanslagen…
till utvecklingen av ett nytt vaccin…
mot populism o politisk egoism

____________________________________

Politikerna verkar ha tre jordklot.
Undrar var de gömt de andra två?
Tre klot behövs nämligen om alla
ska fortsätta leva som svensken gör nu

Så här kommer jag att rösta

Höger/Vänster-skalan funkar inte för mig längre.
Analysen blir för ytlig, politikerna förminskade och diskussionen om lösningar fastnar och binder oss i gamla strukturer.
Jag använder ofta en annan matris när jag bedömer politikens riktning och innehåll idag:

”kortsiktigt / reaktivt / populistiskt / egoistiskt / fegt” kontra ”långsiktigt / hållbart / ansvarsfullt / generöst / modigt”

Så på söndag hoppas jag vi satsar på politiskt mod och ansvarstagande, hållbara och långsiktiga visioner

…en erfarenhet av samhörighet – inte separation

Undrar när vi ska förstå att s.k. främlingsfientlighet och extrem antirasism bara är två ytliga beskrivningar av samma djupa mänskliga tillkortakommande….

… en oförmåga att se sig själv i den andre.

Jag ser samma orsaker till väldigt många fenomen idag som bygger på den principen – att jag sätter en etikett på den andre, skapar en karikatyr, grupperar ihop människor och tillskriver dem en roll som jag sedan agerar utifrån.

Och eftersom likasinnade, på min sida staketet, bekräftar och förstärker bilden får jag en sorts känsla av identitet och tillhörighet.

Den identiteten är förstås synnerligen bristfällig eftersom den egentligen bygger på en extrem förenkling och förminskning av den andre. Men det verkar vi trots allt kollektivt orka leva med.

Kanske är det t.o.m. så att just det bristfälliga identitetsbygget gör att vi måste förstärka karikatyren av den andre så mycket att det som förenar oss inte blir synligt, att vår gemensamma ”mänsklighet”, inte visar sig eller sipprar igenom… för vad skulle hända då? Vad skulle hända om vi plötsligt upptäckte att vi har mer gemensamt med vår antagonist än vad som skiljer oss åt?

Vi bygger kulisser… sandlådor… partier.. institutioner… Vi kan bygga hela samhällen på denna gemensamma överenskommelse – bilden av att ”den andre” är någon annan…. som inte är en del av mitt ekosystem, att den andre inte är en del av mig…

I nästan alla sammanhang bygger detta på att jag inte på djupet mött den andre, att vi inte funnits i ett sammanhang där vi behövt varandra på något plan. Främlingsfientlighet och extrem antirasism är fenomen som endast kan leva i separerade strukturer, i sammanhang där man inte är och har ett ömsesidigt beroende av varandra.

Du sätter aldrig en sådan etikett på någon som du tagit dig igenom en svår utmaning med eller delat en värdefull erfarenhet tillsammans med.

Genom att göra saker tillsammans kommer alltså vårt sunda beroende av den andre att växa, vår tillit stärkas och vår identitet fördjupas och baseras på en erfarenhet av samhörighet – inte separation.