Söndag morgon

Parkerar bilen vid centralen. Jag vill gå till platsen för det man kallar terrordådet för att förstå, ta in och tänka lite själv – tänka utanför dom ramar som media snabbt etablerar och som sedan dominerar alla utrymmen några dygn efter en händelse av detta slag.

fullsizeoutput_7d80Passerar Klara Kyrka… som denna morgon tittar ner på mig på ett ovanligt sätt. Det är som om hon, Klara, också funderat över natten…
Hon reser sig högt över allt annat i staden och ser det ingen annan kan se. Vad tänker hon om det som hänt?  Vilken berättelse är hennes idag… hon som vakat över staden ända sedan 1500-talet ?

Efter någon minut kan hon inte vara tyst längre. Hennes klockspel börjar ljuda…
Varsamt och stilla väcker hon Stockholm till liv denna märkliga morgon… och just när jag passerar.

Hon spelar den gamla psalmen  ”Din klara sol går åter opp – jag tackar dig min Gud”
Jag nynnar med och noterar att texten sitter kvar efter alla år då denna psalm sjöngs i kyrkan där jag ofta fanns som barn. Jag vill minnas att även min lågstadiefröken Irma vid några tillfällen satte sig vid tramporgeln och sjöng den tillsammans med oss på vår morgonsamling…

Vilken berättelse ingick vi i då, vi lågstadieelever i Västerbottens inland… alldeles vid övergången till det 70-tal som senare skulle komma att bli så politiskt omdanande?

fullsizeoutput_7d7fNavigerar vidare bland galler, avspärrningar, journalister och alla andra människor som samlats för att se, förstå, sörja och begrunda..  Stannar och blickar ut över förödelsen. Drottninggatan som på några sekunder förvandlades till dödens gata. Obegripligt… och samtidigt… ja, var det väntat? Jag funderar… anande jag detta?
Den berättelse jag försöker fånga där jag står är så full av paradoxer och motsägelser så jag lämnar alla försök till förklaringar för en stund..

fullsizeoutput_7d81Jag ser framför mig på vänster sida spåren av lastbilen och den förödelse den skapat. Mitt emot hänger en reklamskylt med budskapet ”Vi bygger om – Allt ska bort” och skapar en känsla av surrealism och ironi… och myllret av signaler och budskap blandas med journalisternas frågor till politiker, vittnen och experter…  Tillsammans försöker vi hitta något, en förklaringsmodell, ett mönster… en gemensam berättelse. Vi famlar… och många gånger nöjer vi oss med att tala om onda och goda… som om vi inte ingår i samma levande logik.

Eller är det så illa att vi faktiskt inte har någon gemensam berättelse att ingå i?

Jag tänker på den anhållne 39-årige 4-barnspappa som i skrivande stund tros vara gärningsmannen. Vi vet ännu inte om han är den skyldige, men jag kan ändå inte låta bli att spekulera; Åt han frukost med sina barn på morgonen? Vad talade de om innan de var dags att åka till dagis och skola? Vilken berättelse om Sverige och världen ingick han i? I vilken mån var hans berättelse en del av min? Hade vi kunnat mötas i något? Hade vi kunnat laga en stol ihop, plantera ett träd tillsammans eller jobba på samma arbetsplats?  Finns det något område som vi båda skulle kunna ingå i ? Hade jag kunnat förhindra det som hände? Kan jag förhindra att det händer imorgon?

Klara kyrkas klockspel ringer fortfarande i mina öron…
”Din sol går opp för ond och god, för fattig och för rik”…

Finns det något som förenar?  För vem bygger vi vidare…

Ser jag den unga killen i klassrummet som sakta håller på att försöka hitta en identitet, en roll, i någon annans berättelse i brist på en plats i vår gemensamma… om den nu finns att hitta någonstans? Ser jag någon som skulle kunna utföra ett sånt här dåd i framtiden?

Vi möts i katastrofen – det förenar, tröstar och stärker.
Men vi får inte vända bort blicken från det utanförskap som kanske är med och formar nästa katastrof.

Har en del att fundera vidare på idag…