som en persika

Alla dessa möten….
persika

Hela dagarna, på alla nivåer, den lilla gruppen, den stora gruppen, klassen, föreläsningen, seminariet, ledningsmötet, projektmötet. Hela tiden – möten, möten, möten. Vad gör dessa möten med mig, med oss? Hur uppfattas jag som ledare?

Jag deltar, ibland får jag möjligen andra att växa en smula, andra gånger skapar mitt sätt att vara snarare det motsatta – människor sluter sig, går i försvar. Ju mer stressad och frånvarande jag är desto större är risken att jag får andra att stänga sina hjärtan – snarare än öppna dom. Jag gör väl mitt bästa, räcker det? Är det kanske dags att börja prioritera ännu tydligare?

Man kan inte ge det man inte har. Har jag en väldigt grund självinsikt, en liten kärna, kommer jag ha svårt att bekräfta den andre på en djupare nivå än på aktivitetsplanet. Jag kommer att få svårt att möta och bekräfta en människa i hennes ”varande” och blir helt hänvisad till hennes ”görande”. Jag kan inte se längre eller djupare – för jag känner inte till de landskapen inom mig själv. Jag hittar istället strategier för att undvika att hamna i dessa obekväma tillstånd. Brådska och ett gränslöst görande är väl det vanligaste.

Vill vi få våra sammanhang att bli platser där vi inte bara ”gör” – utan också växer som människor behöver många av oss bli lite mer uppmärksamma på det här området. Hur kan vi bli bättre? Vidgar vi våra egna inre landskap, får vi tillgång till våra egna inre rum – kan också ett ny typ av växande, kreativa möten starta i våra verksamheter. Jag ”ser” den andres potential, djup, kreativitet – om jag ser min egen. Vi blir alla till, i mötet med den andre (som den judiske filosofen Martin Buber skriver)

På en bilresa för många år sedan tillsammans med Biskop Lennart Koskinen diskuterade vi det här området på ett roligt sätt. Han berättade då om sin metafor om persikan och kokosnöten. I mötet med ”den andre” ser han bilden av en persika – en mjuk, lite luddig på skalet, sedan mycket saft och gott – men längst in en stor fast kärna. En kärna där identiteten och integriteten bor och där vi också kan sätta stopp och ställa krav som skyddar oss själva. Men många, inte minst chefer och ledare, liknar mer en kokosnöt än en persika. Ett hårt yttre skal och inuti, bara mjölk. När någon knackar på skalet rinner allt ut för där finns ingen kärna.

För att klara dagens och morgondagens snabba förändringar och för att på ett kreativt sätt kunna sammanföra den mångfald och olikhet som finns på våra skolor och arbetsplatser, måste vi utveckla våra förmågor att mötas. Det är i det kreativa mötet med den andre som värden kan förändras. Detta är långt mycket viktigare än en dator till varje elev i skolan (det bästa är att de går utmärkt att förena båda visionerna – samtidigt)

Den stora paradoxen är att detta är gratis men att det samtidigt kostar allt. Jag måste ju ge upp mina försvarsmekanismer och bli medveten om mina strategier som jag ibland byggt mitt liv på.

Jag tror alla någon gång varit med om ett möte där den djupa bekräftelsen, bortom görandet, öppnat perspektiven, inspirerat och gett ny kraft till att skapa, lära och växa. Fler sådana möten skulle innebära en enormt spännande utveckling i vårt samhälle. De är fullt möjliga.

Karin Boye fångar denna kamp och denna längtan till det kreativa, orädda, fördjupande mötet med livet, på ett målande sätt:

Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.

Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min köld.

Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
Jag vill möta livets makter vapenlös.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *