Vill vi leva i ett samhälle där föraktet för den andre separerar och skapar misstro och rädsla?
Eller vill vi leva i en gemenskap där nyfikenheten på vad den andre kan bidra med frigör kreativitet, idérikedom och mångfald?

Allt börjar med mig själv… min modiga resa inåt.
Men också min lika modiga resa utåt.. att våga erbjuda den andre ett utrymme att ”bli till” i mötet med mig. I samtalet och i det vi gör… tillsammans.
Jag behöver fundera över vad det är för sammanhang jag skapar där olikheten både får finnas och dessutom ha ett värde.

Ingen ”ÄR” rasist. Ingen ”ÄR” antirasist. Alla skapas, föds och växer i mötet med den andre – varje dag och hela tiden…
Får jag inte möta den andre, får jag inte utsättas och skavas mot ett annat perspektiv föds inget nytt. Jag slutar växa…

Om jag inte har det utrymmet inom mig själv där jag kan härbärgera den andres olikhet, ta in den, lyssna på den, vrida och vända och låta den möta mitt – då behöver jag medvetet utsätta mig för den friktionen för att väcka de slumrade dimensionerna inom mig själv.
Jag måste söka upp den dolda sidan av mig själv som jag omedvetet gömt och som hindrar mötet med den andre… och som ständigt får mig att sätta etiketter och måla karikatyrer på vad den andre ÄR och måste vara för att passa min begränsade världsbild.

Det här gäller också om man på dagarna arbetar som politisk ledare i landet Sverige

Tack Karin Boye för dessa rader:

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.