Sitter och väntar (bakom Nils Ferlin) på ett möte om hållbar samhällsutveckling…
Ferlin tänkte han oxå.. redan 1933
”Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan hjärta och hjärta”
Så intressant att läsa detta (se artikeln nedan) idag igen… även om temat är lite tjatigt..
Det är som bekant bara 10 år sedan en nästan enig etablerad industri dömmer ut det som skulle komma att bli en av historiens största succéer och ”game changer”
Ibland blir det så pinsamt uppenbart att det vi håller så högt – ”forskning och beprövad erfarenhet” (mao kunskap om det som fungerat hittills) – inte räcker att luta sig mot om vi vill börja ana framtidens behov och forma nya möjligheter…
Nu står välfärdssamhället institutioner sedan länge på tur…
Och då krävs även här något mer än reproduktion av gamla goda tjänster, oavsett om de utförs av offentliga eller privata aktörer, oavsett om det sker digitaliserat eller analogt och alldeles oavsett vad man sätter för etikett på projekt och tjänster…
Vi lever i en tid när mycket nytt vill födas, utvecklas, blomma och slå ut… en tid när nya strukturer faktiskt måste växa fram för vår egen överlevnad…
Det betyder att vi måste våga släppa taget om företeelser som har tjänat oss historiskt men som nu står i vägen för nya energier som vill frigöras och manifesteras…
Tänk att vi lever i ett land som både har världens bästa förutsättningar att öppna för det nödvändiga nya och samtidigt, pga självbild och historiska framgångar, riskerar att hålla kvar den gamla ekonomins och politiska projektets lösningar – ett land bundet till sina ”förut”-sättningar.
http://www.mobil.se/nyheter/apples-mobiltelefon-blir-en-flopp#.WUfJn8aHJBx
Publicerad: 5 jan 2007 – 13:36
”Apples mobiltelefon blir en flopp”
På tisdag hålls Apples stora lansering av nya produkter på Macworld i San Francisco, och bland produkterna väntas ”Macphone” – Apples första mobiltelefon. Flera telekomanalytiker dömer nu redan på förhand ut Apples chanser att lyckas, däribland John Strand.
Men många analytiker pekar på motsatsen: Apple har gjort succé på marknaden för mp3-spelare, men det beror mest på att mp3-marknaden saknade duktiga komkurrenter när Apple kom med sin Ipod.
”En flock bondeamatörer”
– Mobilbranchen är mycket komplex. Apples konkurrenter på MP3-fronten har hittills varit en flock bondeamatörer, som inte kunnat bjuda motstånd. Det är något helt annat på mobilfronten, där vi hittar några av de duktigaste företagen inom strategi och marknadsföring. Nokia behövde till exempel bara tre år på sig för att bli större än Kodak på kameror, trots att Kodak ägnat 100 år åt att bygga kameror. Det säljs fler Nokia-telefoner med inbyggd mp3-spelare än det säljs Ipod, säger John Strand.
John Strand ifrågasätter slutsatsen i rapporten från Solutions Research Group – om att en Apple-mobil är efterlängtad:
– Frågar man Ipod-användare om de vill ha en Ipod-mobil är det klart att de har en positiv utgångspunkt. Men kommer de att vara lika positiva om den blir dyrare och sämre att använda än konkurrenternas, frågar John Strand retoriskt.
”Vet inte ett skit”
Och John Strand är övertygad om att Apple kommer att få svårt att göra en bra mobiltelefon. Han skräder inte orden när han talar om Apples brister.
– Att Apple kan göra en mp3-spelare betyder inte att de kan göra en mobiltelefon. Apple vet inte ett skit om mobilbranschen, och det är för många obesvarade frågor för att man ska kunna säga att de lyckas. Apple har inga relationer till mobiloperatörerna. Merparten av distrubutionskanalerna för mobiltelefoner säljer inte Apples Ipod. Dessutom har Apple inte resurser för att ge användarna service på samma sätt som till exempel Nokia och Sony Ericsson, menar John Strand.
John Strand pekar också på att den andra datorjätten Microsofts försök att ta sig in på mobilmarknaden ännu inte fallit väl ut.
– Trots de enorma Microsoft-musklerna, så har Microsoft inte blivit någon kung på mobilmarknaden, konstaterar John Strand.
”Ipod Magic” håller inte på mobilmarknaden
Även IT-nyhetstjänsten Cnets redaktör Michael Kanellos dömer i en färsk krönika ut Apples chanser att lyckas på mobilmarknaden. Han skriver att Apples mobil helt enkelt kommer att bli en flopp. Allt handlar enligt honom om ”Ipod Magic”, det vill säga att den första Ipod-spelaren kom som en magisk frälsare på mp3-marknaden. Men då hade viktiga konkurrenter som Sony inte förstått mp3-spelarens potential, påpekar Michael Kanellos. Mobilbranschen däremot har kommit långt både vad gäller design och funktioner.
Söndag morgon
Parkerar bilen vid centralen. Jag vill gå till platsen för det man kallar terrordådet för att förstå, ta in och tänka lite själv – tänka utanför dom ramar som media snabbt etablerar och som sedan dominerar alla utrymmen några dygn efter en händelse av detta slag.
Passerar Klara Kyrka… som denna morgon tittar ner på mig på ett ovanligt sätt. Det är som om hon, Klara, också funderat över natten…
Hon reser sig högt över allt annat i staden och ser det ingen annan kan se. Vad tänker hon om det som hänt? Vilken berättelse är hennes idag… hon som vakat över staden ända sedan 1500-talet ?
Efter någon minut kan hon inte vara tyst längre. Hennes klockspel börjar ljuda…
Varsamt och stilla väcker hon Stockholm till liv denna märkliga morgon… och just när jag passerar.
Hon spelar den gamla psalmen ”Din klara sol går åter opp – jag tackar dig min Gud”
Jag nynnar med och noterar att texten sitter kvar efter alla år då denna psalm sjöngs i kyrkan där jag ofta fanns som barn. Jag vill minnas att även min lågstadiefröken Irma vid några tillfällen satte sig vid tramporgeln och sjöng den tillsammans med oss på vår morgonsamling…
Vilken berättelse ingick vi i då, vi lågstadieelever i Västerbottens inland… alldeles vid övergången till det 70-tal som senare skulle komma att bli så politiskt omdanande?
Navigerar vidare bland galler, avspärrningar, journalister och alla andra människor som samlats för att se, förstå, sörja och begrunda.. Stannar och blickar ut över förödelsen. Drottninggatan som på några sekunder förvandlades till dödens gata. Obegripligt… och samtidigt… ja, var det väntat? Jag funderar… anande jag detta?
Den berättelse jag försöker fånga där jag står är så full av paradoxer och motsägelser så jag lämnar alla försök till förklaringar för en stund..
Jag ser framför mig på vänster sida spåren av lastbilen och den förödelse den skapat. Mitt emot hänger en reklamskylt med budskapet ”Vi bygger om – Allt ska bort” och skapar en känsla av surrealism och ironi… och myllret av signaler och budskap blandas med journalisternas frågor till politiker, vittnen och experter… Tillsammans försöker vi hitta något, en förklaringsmodell, ett mönster… en gemensam berättelse. Vi famlar… och många gånger nöjer vi oss med att tala om onda och goda… som om vi inte ingår i samma levande logik.
Eller är det så illa att vi faktiskt inte har någon gemensam berättelse att ingå i?
Jag tänker på den anhållne 39-årige 4-barnspappa som i skrivande stund tros vara gärningsmannen. Vi vet ännu inte om han är den skyldige, men jag kan ändå inte låta bli att spekulera; Åt han frukost med sina barn på morgonen? Vad talade de om innan de var dags att åka till dagis och skola? Vilken berättelse om Sverige och världen ingick han i? I vilken mån var hans berättelse en del av min? Hade vi kunnat mötas i något? Hade vi kunnat laga en stol ihop, plantera ett träd tillsammans eller jobba på samma arbetsplats? Finns det något område som vi båda skulle kunna ingå i ? Hade jag kunnat förhindra det som hände? Kan jag förhindra att det händer imorgon?
Klara kyrkas klockspel ringer fortfarande i mina öron…
”Din sol går opp för ond och god, för fattig och för rik”…
Finns det något som förenar? För vem bygger vi vidare…
Ser jag den unga killen i klassrummet som sakta håller på att försöka hitta en identitet, en roll, i någon annans berättelse i brist på en plats i vår gemensamma… om den nu finns att hitta någonstans? Ser jag någon som skulle kunna utföra ett sånt här dåd i framtiden?
Vi möts i katastrofen – det förenar, tröstar och stärker.
Men vi får inte vända bort blicken från det utanförskap som kanske är med och formar nästa katastrof.
Har en del att fundera vidare på idag…
… i mellanrummet
En värdefull gåva
En väl dold potential
Den bara ligger där och väntar på att få bli brukad
… bli tagen i anspråk.
Den gåvan kan endast uppenbaras för de människor som vågar gå dit
… i samspel
/Daniel
Tack för bra synpunkter och perspektiv i FB-tråden. Tror det är just dessa olika perspektiv vi behöver i frågorna om utanförskap, integration och sk rasism.
Det perspektiv jag vill lägga handlar om varför vi inte istället ser kreativa politiska kampanjer som vill stötta utsatta, minska segregationen, sänka trösklarna. Varför vi inte drabbas av konstruktiva budskap på annonspelare i tunnelbanan… som sedan sprids i sociala medier och väcker människors engagemang, mod och vilja till medskapande…. och nyskapande.
Vi pratar om att vi är oroliga för att rasism blir normaliserat. Det perspektiv jag vill lägga handlar om att VI (det etablerade politiska Sverige) borde se vad det är vi redan normaliserat… nämligen segregationen, de höga trösklarna på arbetsmarknaden, de höga ekonomiska trösklarna på bostadsmarknaden, de höga sociala trösklarna i våra gemenskaper, separerade samhällsstrukturer och komplexa regelsystem som knappast gagnar någon annan än de som avlönas för att upprätthålla regelverken.
Det vi kallar rasism kan säkert i vissa fall vara rasism. Låt oss fortsätta kämpa mot rasism. Men jag ser minst lika ofta att det etablerade ”goda” makt-sverige omvandlar relevant samhällskritik till ”rasism” för att få fortsätta leva i illusionen om att man är på ”de godas sida” .. och sakta glida ur ansvaret för att situationen är som den är.
Vi är många som är för en generös och välkomnande politik för invandring av alla de slag. Om vi var lika många som lika starkt kämpade för en inkluderande, välkomnande och medskapande samhällsstruktur med låga trösklar och ett uppskattande av olikhet som en utgångspunkt för utveckling, då vore vi inte där vi är idag. Hur svårt vore det t.ex. för ett av världens rikaste länder att se till att människor inte behöver sova på gatan och bo under broar?
Mitt perspektiv handlar alltså om att inga andra än VI som varit med och byggt upp dessa samhällsstrukturer, inga andra än VI som varje dag åtnjuter trygghet och service i vårt välfärdssverige. Inga andra än VI är ansvariga för det segregerade samhälle med dessa höga tröskar som vi ser idag.
Ju förr vi på fullt allvar förstår att det är VI som skapar jordmånen för politiska strömningar av den art vi ser på tunnelbanan idag, desto snabbare kan vi vända trenden.
”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?” (Matt 7:3)
Så låt oss fortsätta kämpa mot rasism och främlingsfientlighet – men göra det genom att först på djupet syna våra egna bevekelsegrunder.
Möjligheterna för den svenska skolan är makalösa…
… om vi vågar släppa taget om 1900-talet
Teckningen ovan (okänd) är en träffsäker karikatyr på många olika sammanhang i vår tid, inte minst när vi talar om skolan och de senaste decenniernas skolpolitik som i huvudsak haft som mål att få det gamla skolsystemet att fungera igen – m.a.o laga det som gått sönder. Stenarna i vagnen (som för mig får symbolisera skolreformer, regelverk, undervisningsformer, betygssystem etc) tynger ner vagnen mer och mer eftersom den fyrkantiga konstruktion som ska bära upp den utvecklades för en annan tid, med andra behov…
Ju mer vi packar i vagnen desto djupare sjunker den och blir snart omöjlig att förflytta. Det går åt allt mer energi, vi blir allt tröttare och allt mer upptagna av att få runt själva vagnen. Vi är pressade av situationen och har därför varken tid eller förmåga att kliva ur vårt sammanhang och betrakta den omgivning som vagnen färdas i. När resultaten dalar trots alla ansträngningar sjunker också statusen på alla som är inblandade. Samhällsekonomiskt är det självklart en mycket allvarlig utmaning. Problemet är att vi inte verkar se att skolan kan byta perspektiv och låta dagens samhällsutmaningar och möjligheter utgöra grunden för hur vi går vidare.
En av det allvarligaste bristerna handlar om att samhället inte har förmåga att ta tillvara den vilja, kreativitet och kompetens som både elever, lärare och skolledare har. Rollen som skolan spelar idag är för begränsad och isolerad för 2000-talet. Barn och unga behöver lära känna och samarbeta med många olika vuxna och få lära känna sitt samhälle för att behålla sin motivation. Skolan behöver bli den attraktiva mötesplats i stadsdelen där delar av detta samspel kan pågå. Idag tvingas lärare i allt för hög utsträckning att ägna sig åt att kompensera för skolans bristfälliga och otidsenliga konstruktion.
Möjligheterna för den svenska skolan är ändå makalösa.
Hjulen på bilden kan symbolisera två perspektiv som skulle kunna revolutionera skolan och det svenska samhället om det sattes på vagnen och fick utgöra grunden för hur systemet skulle drivas vidare.
Det första hjulet handlar om att förstå och acceptera VEM det faktiskt är vi utbildar.
Det andra hjulet handlar om i VILKET SAMHÄLLE denna utbildning pågår.
Vill man göra en mer organisk beskrivning handlar det om VAD det är som växer och i vilken typ av jord det ska växa.
Så, vem är det då vi utbildar?
Vad vet vi egentligen om varje liten individ som föds till denna jord? En hel del faktiskt.
– Att förmågan att skapa, lära och växa är så stark att den nästan är omöjlig att ta död på.
– Att viljan att få vara med och bidra med sina unika förmågor, egenskaper och gåvor är fundamental
– Att behovet och längtan efter att få ingå i ett meningsfullt sammanhang är så djupt rotad att om behovet inte blir tillfredställt blir människan sannolikt sjuk inom en relativt kort tid.
Vilket samhälle, vilken värld är det då vi befinner oss i och utbildar för?
– Ett samhälle där tillgången på kunskap, information och möjligheter till lärande numera finns överallt, hela tiden och oberoende av tid och rum.
– Ett samhälle och en värld med mycket akuta behov av en genomgripande omställning på en rad områden – socialt, ekologiskt såväl som ekonomiskt.
– En värld med några mycket tydliga megatrender: Globalisering, Urbanisering och Digitalisering
Båda perspektiven utgår från det som redan är här, helt gratis, de omger oss varje dag oavsett om vi vill använda oss av dem eller inte. En av de stora paradoxerna i vår tid är att det framgångsrika 1900-talet både gett oss historiska möjligheter till utveckling och på samma gång låst vårt tänkande till just de rationella, linjära och ekonomiska strukturer som skapat dessa framgångar. De största hoten för en hållbar samhällsutveckling är alltså vi själva, vårt eget tänkande – att vi är så starkt identifierade med de strukturer som tjänat oss historiskt.
Vi har utvecklat skol- och välfärdsinstitutioner som ger oss mycket gott… men i dessa tider av genomgripande förändring visar det sig att systemen har svårt att svara mot de nya behoven. Det är som om institutionerna genom åren blivit viktigare än sina grundläggande syften… de lever vidare, upptagna av att reproducera sig och lägga nya lager/reformer till gamla strukturer.
För att lyckas med uppdraget att genomföra vårt utbildningssystem på våra barn och ungdomar tvingas vi idag att omvandla dem till objekt för just detta system. Vi tänker förstås inte så men systemets komplexitet och dysfunktionella organisation tvingar fram denna objektifiering. Vår ekonomiska modeller bygger på att individen i så hög utsträckning som möjligt blir ett mätbart objekt. Det är sedan individen som ska anpassas/ stöttas för att passa in i den rådande strukturen.
Ett annat alternativt sätt att se är det organiska. Det utgår från att människan är en levande varelse i ett ekosystem, inte bara ett objekt i ett ekonomiskt system. I det perspektivet ligger fokus på vilket sammanhang och miljö som kan stötta den växande människan. Precis som trädgårdsmästaren sörjer för god, näringsrik jord, syre, ljus och värme för att det planterade fröet ska gro – på samma sätt kan ett samhälle tänka kring de miljöer som ska stimulera barn och unga att växa. Vi kan som exempel börja med att ställa diagnoser på hur väl klassrum, skolor, undervisningsformer och stadsdelar stöttar olika typer av människors lärande och meningsskapande, innan vi bestämmer oss för att alla barn som inte kan sitta stilla i ett klassrum behöver medicineras.
Idag finns igen tillit till att jordmånen och miljön runt barnen stöttar deras växande och lärande. Vi har helt enkelt inte haft fokus på att utveckla det. Istället plockar vi ängsligt upp fröet ur jorden varje vecka för att se om det börjat växa och hur stor plantan har blivit. Vi stressar den växande individen genom ett ständigt testande och uppföljande av redan definierande mål. Ingen får blir till på sitt eget unika vis, inget får födas på sitt eget sätt, allt ska mätas utifrån samma mall. Resultaten blir långsamt växande, enfald och ett oproportioneligt fokus på individen – i en näringsfattig jord.
Men det fantastiska, det makalösa är att det nu kan vända.
Vi har allt vi behöver. De två hjulen finns här. Och i varje stadsdel finns en skola och i varje skola finns det lärare som vill…
Skolans utmaningar behöver nu diskuteras tillsammans med samhällets övriga utmaningar.
Ska vi få till en hållbar samhällsutveckling måste vi dessutom starta med våra lokala sammanhang, våra stadsdelar, kvarter, trappuppgångar och villaområden. Om inte skolan ska vara centrum för denna omställning i samhället, vem ska då vara det?
Idag är vi upptagna av att driva barn och unga genom ett gammalt utbildningssystem
Imorgon måste vår ambition vara att använda lärare och rektorer till det de ska vara bäst på, nämligen de två hjulen: 1. Bäst på att förstå vad som behövs för att levande människor ska lära, utvecklas och må bra. 2. Bäst på att förstå jordmånen som dessa människor ska växa i, nämligen de samhälle som omger dem. Lärare ska alltså ha mest och flest relationer, kontakter och samarbetspartners i hela samhället. Det är nämligen i den myllan de ska befinna sig, tillsammans med sina elever.
Skolan som inkluderande mötesplats för hållbar samhällsutveckling, innovation och lärande…. i varje stadsdel.
/Daniel
87% självutnämnda sk ”goda”
försöker genom hat och förakt utestänga 13% sk ”onda”…
… eftersom de onda inte tycker som de goda och dessutom inte alltid tar seden dit de kommer.
De onda är definierade som ”onda”…
… eftersom de också med hat och förakt vill utestänga såna som inte tycker som de
och dessutom inte alltid tar seden dit de kommer.
En ond cirkel – där intolerans möts med intolerans…
… och ett ivrigt målande av karikatyrer att projicera sitt eget tillkortakommande på.
Det finns några system som kortsiktigt alltid vinner på att hålla denna konflikt levande;
parti/block-politiken, gammal höger/vänster-retorik och den numera förhärskande medialogiken
Den onda cirkeln kan fortsätta när ett land brister i politiskt ledarskap, integritet och mod.
Den onda cirkeln kan fortsätta när ledare förvandlats till ängsliga, opinionskänsliga media- och PR-styrda marionetter.
”Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen”
(Matteus 15:14)
Vi behöver nu ett politiskt ledarskap som tar ansvar för HELA Sverige och ALLA medborgare.
ALLA.
Vill vi leva i ett samhälle där föraktet för den andre separerar och skapar misstro och rädsla?
Eller vill vi leva i en gemenskap där nyfikenheten på vad den andre kan bidra med frigör kreativitet, idérikedom och mångfald?
Allt börjar med mig själv… min modiga resa inåt.
Men också min lika modiga resa utåt.. att våga erbjuda den andre ett utrymme att ”bli till” i mötet med mig. I samtalet och i det vi gör… tillsammans.
Jag behöver fundera över vad det är för sammanhang jag skapar där olikheten både får finnas och dessutom ha ett värde.
Ingen ”ÄR” rasist. Ingen ”ÄR” antirasist. Alla skapas, föds och växer i mötet med den andre – varje dag och hela tiden…
Får jag inte möta den andre, får jag inte utsättas och skavas mot ett annat perspektiv föds inget nytt. Jag slutar växa…
Om jag inte har det utrymmet inom mig själv där jag kan härbärgera den andres olikhet, ta in den, lyssna på den, vrida och vända och låta den möta mitt – då behöver jag medvetet utsätta mig för den friktionen för att väcka de slumrade dimensionerna inom mig själv.
Jag måste söka upp den dolda sidan av mig själv som jag omedvetet gömt och som hindrar mötet med den andre… och som ständigt får mig att sätta etiketter och måla karikatyrer på vad den andre ÄR och måste vara för att passa min begränsade världsbild.
Det här gäller också om man på dagarna arbetar som politisk ledare i landet Sverige
Tack Karin Boye för dessa rader:
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Vi gick alla vilse…
…och vi fick det vi beställde
2014 års valrörelse går till historien som året då de ängsliga politiska etablissemangen var totalt upptagna
av att skapa syndabockar för de tillkortakommanden man själv inte ville ta ansvar för, inte ville se och än mindre diskutera.
Det brukar heta ”Som man bäddar – får man ligga”
Nu har konsekvenserna av ett ryggradslöst politiskt agerande lett till en situation som snarare handlar om att…
… ”Man får ligga – med den man bäddat åt”
Vad hjälper det om du pratar mångfald och inkludering
och samtidigt går runt och hatar medmänniskor
och ökar spänningen mellan grupper i samhället?
_____________________________________
Jag är beredd att höja skatten…
för att öka forskningsanslagen…
till utvecklingen av ett nytt vaccin…
mot populism o politisk egoism
____________________________________
Politikerna verkar ha tre jordklot.
Undrar var de gömt de andra två?
Tre klot behövs nämligen om alla
ska fortsätta leva som svensken gör nu