… eller som Staffan Sehlander, (prof Stklm Univ) uttrycker frågan:

   “ Hur skulle en skola, och dess pedagogiska texter, kunna se ut
om vi lämnade 1800-talets idé om skolan och närmade oss vår
tids utmaningar ? “

Menar han verkligen att vi fortfarande bygger våra skolor med utgångspunkt från 1800-talsidéer? Ska bli spännande i vilket fall att få ingå i den forskningsstudie som leds av hans doktorand. De följer nämligen under 5 år Nacka kommuns 1-1-satsning (en dator per elev) som YBC är en del av.

På YBC ställer vi aktivt frågan om vad en skola kan vara. Vi har gjort det innan skolan startade och vi gör det dagligen. Vi har faktiskt inget val. Dels har vi valt att ingå en allians med ett antal andra aktörer som vi samsas med i samma hus – M7, Kunskapsgallerian. Dels har vi sett till att utrusta alla elever med uppkopplad bärbar dator, en dator som både lockar och underlättar arbetet med bild, film, ljud – estetisk gestaltning, socialt nätverkande, kommunikation, samarbete oberoende av tid och rum etc.

Förutom detta vill vi att våra elever ska vara aktiva med-skapare av utformandet av verksamheten. Detta sker just nu på en rad olika sätt. Jag kommer nu och då i denna blogg återvända till detta tema. Det är nämligen mycket spännande att få ingå i ett team av lärare, elever och skolledare som alla, mer eller mindre, nyfiket vill utforska vad en skola kan bli.

Vad händer när elever och lärare får tillgång till samma resurser? Vad händer med den traditionella kunskapshierarkin som skolan är en bärare av ?

Vad händer när dessa elever och lärare i fler och fler situationer har tillgång till mer intressanta föreläsningar, spännande lärande-arenor, aktuellare och relevantare information, än vad klassrummet och skolan kan erbjuda.

För att kunna dra nytta av den nya tidens tillgänglighet måste vi alltså börja organisera oss på nya sätt. Det är detta som nu prövas på skola efter skola i vårt land och runt om i världen.

Ett litet exempel på en verksamhetsform (som ingalunda är ny men som passar väl in i en skola som vill vara en del av ett samhälle och inte bli en isolerad ö)  är vår web-tv- verksamhet. Lagom till invigningen öppnade vi en elev-driven web-kanal som har till uppgift att spegla verksamheten i och runt Kunskapsgallerian M7. Kanalen heter kort och gott ”studio M7” Den är ett av många uttryck för vår strävan att bygga relationer med omvärlden och att genom ett medvetet redaktionellt arbete spegla samhällsutvecklingen och göra elevernas röster hörda.
Ett aktivt medborgarskapande.

Så var äntligen kunskapsgallerian M7 i Sickla invigd. En fantastisk dag i torsdags. Vilken skön blandning av verksamheter. Vilken dynamik. Vilka möjligheter.

En av de mest minnesvärda inslagen var ett cirkusnummer från Cirkus Le Fou. En uppvisning som fick de flesta av oss att hålla andan av spänning och förundran.

Jag tänker kring blandningen av verksamheter i huset. Vad kan en cirkusskola bidra med – förutom det självklara i att det är en spännande, kreativ och lustfylld verksamhet i största allmänhet?

När paret hänger luften, tiden stannar och alla som är i huset är totalt fokuserade tänker jag att här finns flera viktiga kvalitéer som vi i skolan – och i synnerhet vi på YBC bör utveckla ännu mer. Vad är det för kvalitéer?

Det första jag tänker på är risktagande, att våga utmana gränsen, gå utanför trygghetszonen. Det blir aldrig tydligare manifesterat än i just ett halsbrytande cirkusnummer. Men risktagandet är också en grundläggande pusselbit i den personliga utvecklingen. Att ta risker för att lära något nytt, för att mogna … växa som människa.

För att våga ta risken är man beroende av nästa kvalité: Tillit. I cirkusnumret är det så oerhört påtagligt – ett misslyckande från den ene kan få direkt ödesdigra konsekvenser för den andre. I vilken utsträckning är våra skolor platser där man vågar kasta sig ut i det okända, bli sårbar och vara verkligt kreativ.

Den tredje kvalitén jag tänker på är den passionerade strävan efter det konstnärliga uttrycket, den estetiska dimensionen, den obändiga viljan att skapa skönhet genom rörelser, kontraster, samspel, färger, ljus och ljud. Samtidigt, denna glädje i att kommunicera, dra in åskådaren i dramat och bli en del av något större.

Ytterligare en kvalitéet är ”närvaro”. En förutsättning för allt det andra. Den totala koncentrationen där man själv och den man arbetar med, tiden och rummet blir till ett – och extremt ”verkligt”.

Dessa kvalitéer skapar den ”edge” som jag skulle vilja se oftare i skolan – som är  så full av potential, skaparkraft och lärande. Varför tenderar vi att bli för passiva i vår strävan att lära nytt, att fortsätta skapa, att göra världen bättre?

Jag har en stark känsla av den unika kombination av verksamheter och människor som dagligen kommer att mötas i kunskagallerian M7 kommer att ta viktiga steg framåt när det gäller dessa områden. Jag kommer göra allt som står i min makt för att se det hända.

Det slår mig, gång på gång….

….. paradoxen, dilemmat – som vi lever med i våra skolor. Utbildning och lärande har under 1900-talet blivit mer och mer kommit att likna rationella industriprocesser. Ett massutbildningssystem – med goda ambitioner och som haft sina förtjänster – men som nu behöver utmanas i grunden.

Med läraren (kunskapsbäraren/förmedlaren) i centrum, ett tydligt kunskapsmål och för rättvisans skull en gemensam form för hur kunskapens ska visas, gestaltas. I de allra flesta fall i form av ett text-baserat prov som mätte vad man minns av vad läraren berättade och vad som stod i böckerna eller på nätet. Alla elever – samma form. Det sk ”normala” har tvingats bli utgångspunkt i så många olika sammanhang i skolan – i alltför många.

Den tid i livet då vi har som störst möjlighet att forma och utveckla vårt unika jag, hitta vår egen röst, utveckla våra unika gåvor, är också den tid då vi hårdast slipas mot det normala, mot att passa in i sammanhanget. Och det är just detta sammanhang som behöver utmanas, struktureras om i grunden

Skolan skulle behöva organiseras utifrån en djupare respekt för den skapande, lärande människan – den som är olik alla andra, unik i sitt slag – med en alldeles särskild gåva till världen. Vi har inte råd och det är inte etiskt försvarbart att inte ta tillvara och stimulera alla dessa gåvor – alla dessa liv.

Och apropå olikhet …
Jag tror också att vi så sakteliga måste börja överge idén om att alla elever ska lära sig samma saker under hela sin skoltid. Kunskapsutvecklingen i världen är så snabb så vi kommer helt enkelt inte hinna täcka in allt viktigt – göra urvalet, skriva mål och läroplaner – implementera och skapa lektioner och lärprocesser. Vi måste nog utveckla våra metoder och vårt förhållningssätt så att skolan blir en dynamisk del av kunskapsutvecklingen. I den skolan arbetar man både med gemensamma grunder och basfärdigheter – och samtidigt utvecklar förmågor att navigera och leva i en kunskapsrevolution och kreativt använda den i sitt skapande av mening.
Vi lär oss att jobba tillsammans – för vi kan olika saker, har olika perspektiv – är olika, unika.

Bildspelet ovan visar prov på några elevhemsidor på YBC. Ett exempel på vad som händer när elever ges möjlighet att gestalta delar av sin kunskap på sitt eget unika sätt, med en unik prägel. Detta är ett av många fördelar som uppstår när elever får tillgång till en egen dator och publiceringsmöjligheter på nätet – i kombination med lärare som uppskattar olikhet – ser det som ett värde.

Sitter i den underbara vårsolen på Café Metropole i Bryssel och svalkar mig med en kall Chimay. Har precis inhandlat den obligatoriska chokladen. Det blev Leonidas – inte RollsRoys, inte BMW men väl Volvo (aktuell jämförelse mellan choklad-kvalitéer av vår trevliga och högst kompetenta EU-guide)

Några dagar i maktens korridorer i EU-högkvarteren – och gårdagens heldagsbesök i Flandern och en resa bakåt till 1:a världskriget – har helt klart gett mig nya perspektiv och infallsvinklar på Europa.

När jag stod vid krigskyrkogårdarna där 10000-tals soldater stupat och nu ligger begravda – och där man fortfarande idag hittar ännu ej begravda kroppar – funderade jag över om och när det är dags för oss i Sverige att betala en del av priset och få offra något för frihet, fred och demokrati. Jag både skäms och känner mig stolt – i samma andetag. Skäms, för att så fruktansvärt många av våra grannar fått offra sina liv under modern tid. Stolt, för att jag får tillhöra en privilegierad minoritet som lyckats manövrera sig igenom två världskrig och andra konflikter utan att behöva offra så många egna liv. Frågan är bara ….

…. funderar vidare.

De sista skälvande timmarna av 2008….

Man brukar säga att det gamla måste dö för att det nya ska kunna växa fram. På område efter område tycker jag att det stämmer just nu, även i mitt eget liv. Efter de senaste dagarnas upplevelser ser jag också att  relationen liv och död kan beskrivas på många fler sätt.

Mitt nyår blir inte som andra nyår brukar vara. Har de senaste dagarna besökt min älskade lillasyster, som just nu kämpar för sitt liv i en svår cancer. Kampen handlar inte bara om att överleva. Den handlar i högsta grad också om att stå ut med extrema nervsmärtor. Kampen har pågått i ett halvår nu. Olika smärtdämpande droger provas hela tiden. Alla försöker, gör sitt bästa. Trots det har smärtan aldrig kunnat dämpas helt.

Jag åkte dit med föresatsen att trösta och dela kampen så gott det nu går. Genom våra samtal har jag igen blivit påmind om denna livets stora paradox. Hur kan jag, när jag lämnar henne på sjukhuset, ha en känsla av att det istället är jag som blivit tröstad, fått något nytt av henne –  att jag på något märkligt sätt blivit uppfylld av livgivande energi? Jag gråter ju –  av sorg, rädsla, besvikelse, meningslöshet. Alla frågor som inte har något svar, all denna smärta? Hur kan det vara så att livet blir så extremt närvarande när döden lurar bakom hörnet?

Vi pratar om allt, vi pratar om livet – konstaterar tillsammans att det fördjupade, meningsfulla livet verkar vara i det närmaste omöjligt att nå om inte döden får vara en integrerad del av det hela – av själva livet. Är det inte provocerande?

Hon berättar om några av alla de möten hon haft med släkt, vänner och kollegor under de senaste halvåret. Vi människor reagerar förstås väldigt olika på sådana här besked. När en människa berättar om att hon bär på en dödlig cancer blir det en obehagliga påminnelse om att just döden är ständigt närvarande även i våra egna liv. Vad gör vi med den insikten, den verkligheten? Kan vi ta in det? Jag har svårt att göra det. Nu måste jag göra det.

Mitt i vårt samtal nämner hon sin dotter Martina. Min älskade systerdotter, som under detta tunga halvår lyckats slutföra arbetet med sin första skiva. Ett arbete som också varit kantat av mycket annat strul. Skivan ska ges ut i början av året. Hon har skrivit egna texter och gjort musiken till alla låtar. Min syster spelar en av låtarna på den lilla bandspelaren i sjuksalen. En låt som blivit en stor tröst under sjukhustiden. När jag lyssnar blir jag oerhört gripen av både text och musik. Sedan slås jag igen av denna kraft, denna enorma skaparkraft och kreativitet som finns inom vissa människor. Vad är det som gör att vi fortsätter, att vi orkar kämpa, orkar skapa nytt – trots att marken rämnar…

“ ….mäktigt är det späda livet, mer än järn
fram ut jordens hjärta drivet utan värn
Våren gryr i vinterns trakter där jag frös
Jag vill möta livets makter vapenlös”  K.Boye

Sänder mina böner till någon som orkar lyssna. Det finns fortfarande en liten chans att det kan bli bättre. Jag hoppas, hoppas, hoppas ……

Gott Nytt År – Gott Nytt Liv
Martina Lundberg – The Willow