Nu när vi (med all rätt) offentligt (och i öppet mål) tillintetgjort SD, återstår frågan:
Är det vi (som kritiserat) eller dom (som blivit hängda) som ska skapa meningsfulla sammanhang för alla desillusionerade unga pojkar i det svenska folkhemmet som saknar just det – meningsfulla sammanhang och en tro på framtiden ?

Håkan Juholt tog både rätt beslut och gjorde rätt analys.

Rätt beslut, när det gäller att avgå (om än alldeles för sent)
… och rätt analys i följande slutsats:

”Sverige behöver en stark, optimistisk, nyfiken och framtidsorienterad socialdemokrati”
Så sant….

Nu tänker jag att denna fras skulle kunna passa väldigt bra för alla våra politiska partier – inte minst de partier som har fastnat i en gammal förlegad tolkning av hur världen ser ut.
Jag tänker då på de tre värsta bakåtsträvarna i svensk politik just nu:
Folkpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet (med ett svagt hopp om att det tredje är på väg åt rätt håll)

Folkpartiet är allvarligast, pga att de just nu innehar regeringsmakten och dessutom äger (och får lov att äga) den svenska skoldebatten (med stöd av en konservativ rikspress (läs DN) och ett ännu mer konservativt fack (som inte någonstans bekymrar sig över omvärld och framtidsfrågor utan till varje pris ska laga den gamla skolan genom att cementera en för länge sedan förlegad lärarroll.

”Nyfiket och framtidsorienterat” betyder att man måste våga ställa frågor, ifrågasätta syftet och vara beredd att ompröva och ändra riktning.
I en värld i snabb förändring behöver vi ett samhälle av ”learners” – av nyfikna lärande människor….

Den amerikanska filosofen Eric Hoffer har skrivit om skillnaden mellan att anse sig ha tolkningsföreträdet (sanningen) och att våga fortsätta stanna i frågan:

” In time of change learners inherit the earth;
while the learned find themselves beautifully equipped
to deal with a world that no longer exists ”

På YBC har vi tagit fasta på idén om att inte bara vara en skola – utan en mötesplats för samhälle, näringsliv och skola. Det ska vara enkelt och inbjudande att mötas och söka samarbeten över generationer och samhällsområden. Genom att identifiera viktiga frågeställningar och utmaningar i samhället och låta dessa vara utgångspunkten för undervisningen skapar vi en större grad av engagemang och mening.

Kreativitet och entreprenörskap är två viktiga förmågor och YBC ska vara en skola som verkligen stöttar en utveckling av dessa. Hur kan vi göra det? Det räcker inte att skriva in dessa förmågor i kursplanerna och sedan förvänta oss att traditionell undervisning i ett klassrum ska kunna hjälpa elever och lärare att nå dessa mål. Det måste till något mer.

Det mest grundläggande handlar om vilket sammanhang vi skapar för undervisningen. Det traditionella klassrummet med en föredragande lärare är sällan en miljö där entreprenörskap och kreativitet frodas. Det beror på att dessa kvalitéer helt enkelt inte behövs eller haft ett värde i dessa sammanhang. Det betyder inte att det som görs i ett klassrum skulle vara fel eller dåligt. Det betyder bara att vi behöver hitta olika sammanhang och arbetsformer för att verkligen kunna stimulera utvecklingen av alla våra förmågor

När vi engagerar näringsliv och forskning i våra frågeställningar är hela samhället involverat i en positiv utvecklingsspiral där kreativitet och entreprenörskap är efterfrågade och högt värderade kvalitéer.

I en öppen, komplex miljö som YBC behöver vi utveckla nya lärar- och ledarkompetenser. Det finns ett stort behov av lärare som kan koppla ihop nya komplexa sammanhang, fånga upp frågeställningar bland ungdomarna och samverka på ett kreativt sätt med omvärld, samhälle och näringsliv. Den här lärartypen behöver också ha en god förmåga att läsa av vilka frågor som är aktuella och angelägna och som kan lyftas in i undervisningen. Det är en sorts ”didaktiska designers” som både har bra kontroll på vilka mål eleverna förväntas uppnå, men som framför allt skapar det sammanhang där alla dessa kurser ska vävas samman till en spännande helhet och där våra viktiga förmågor hela tiden tränas och utvecklas.

Det behövs flera lärare av den här typen i alla arbetslag. I någon mening är detta något alla lärare redan gör, men den digitala revolutionen och den sammankopplade världen med den extremt uppskruvade utvecklingstakten skapar definitivt behov av nya ledare och förebilder.

Läraren kan fortfarande vara en viktig kunskapsresurs för eleverna, kanske till och med den viktigaste. Men den lärare som ser sig själv som den enda resursen för sina elever kommer att hindra eleverna från den utveckling de har rätt till. Vi ”äger” elevernas tid i skolan men vi har inte rätt att ”stå i vägen” för deras lärande. Därför är det så viktigt att lärare arbetar tillsammans – både med varandra, med sina elever men också med andra aktörer i samhället. Då sker en naturlig rollfördelning och en sund utveckling av samarbetsförmågor – som för övrigt är en av de mest efterfrågade kompetenserna i samhälle och näringsliv.

För att skolan ska fortsätta utvecklas med alla inblandade behöver vi också alla bli elever i den meningen att vi måste fortsätta, lära, ompröva, nyfiket utforska och utmana oss själva till att växa och gå vidare. Håller vi öppet för dessa processer kommer vi att kunna vara de katalysatorer för lärande och utveckling som behövs för hela samhället.

Om entreprenörskap i skolan

”Tanken om entreprenörskap är ständigt närvarande i allt vi gör och en helt integrerad del av ett arbetssätt där eleverna lär sig planera, genomföra, redovisa och marknadsföra sina idéer. Entreprenörskap i skolan kan ibland reduceras till att handla om hur man startar företag, men det finns oerhört mycket mer i detta begrepp. Det handlar om att lösa problem, ta ansvar, visa uthållighet och skapa resultat – helt enkelt om att etablera en attityd där man ser möjligheterna och inte hindren.”

Daniel Lundqvist intervjuad av Stig-Roland Rask för Skolverket
Hela artikeln finns på http://www.skolverket.se/2.308/2.574/2.1028/entreprenorskap-1.137882

Jag önskar mig……

De ögon jag såg 
Den röst jag hörde
De händer jag höll
Den hud jag berörde

Jag önskar mig…

Den glädje jag kände
tillsammans med dig
Det livgivande flöde
av kärlek som rann
likt en porlande bäck
mellan dig och mig

/daniel

… these words of wisdom crossed my path today
(or rather… slapped my face)

”We must be willing to get rid of the life we planned, 
so as to have the life that is waiting for us”

”The cave you fear to enter 
holds the treasure you seek”

” Förväntat oväntat ” …. är orden som möter mig när jag åker in i Sickla köpkvarter – ett av Stockholmregionens största och mest dynamiska marknads- och kultur-områden. Här ligger vår skola, YBC – mycket medvetet placerad – mitt i smeten – för att kunna vara en del av ett sammanhang där möten mellan generationer, branscher och kulturformer blandas och bildar en ny helhet.

Funderar på vad ” förväntat oväntat ” kan betyda när jag tar trapporna upp till 4:e våningen i Kunskapsgallerian M7. Här finns YBC – Young Business Creatives – en gymnasieskola som varje dag ställer frågan till sig själv;  Vad kan en skola vara… vad kan en skola bli ?

Alla våra elever och lärare är en del av den nya sammankopplade världen. En del av ett social-nätverkande samhälle. Alla har en uppkopplad bärbar dator, alla har en mobil med kamera, alla kan ständigt välja att dela med sig av sin erfarenhet, sin känsla, sin upptäckt, sin fråga, sin motgång, sin framgång…. till en eller till många.

Alla är en del av den värld som på ett enda dygn publicerar nästan lika mycket information som hela mänskligheten publicerat från tidernas begynnelse fram till idag. Det är både svindlande och fascinerande…

En statusuppdatering på Facebook får vänkretsen att utifrån sina egna verklighets och tillstånd blixtsnabbt tolka, associera och ge feedback som kan ta helt nya, helt galna vändningar inom loppet av några minuter….

Information om en nybakad bulle ledde häromdagen till en fiskeresa med kompisarna några dagar senare. Det oväntade är det nya normala…. det blir på något sätt förväntat.

Inför en frågeställning eller skoluppgift har eleverna numera både verktygen och kompetensen till att snabbt scanna av vilka olika alternativa synsätt, vilka ytterligare kunskapskällor som kan vara intressanta inom ett visst ämnesområde. Frigör man den möjligheten för eleverna – att undersöka, utforska och bidra med sina egna perspektiv – så uppstår igen detta …. att det oväntade sakta men säkert blir något man börjar förvänta sig.

Den lärare som ser sig själv som den enda kunskapsresursen i klassrummet kommer här att hamna i ett dilemma. Den skola som bygger huvuddelen av sin verksamhet på klassrummet, med en kunskapsförmedlande-komma-ihåg-vad läraren-sa-till-provet-pedagogik, kommer på sikt att förlora sin legitimitet.

Det känns spännande att nu få starta upp det tredje året på YBC. Det år som skolan blir klar till sin form och storlek. Nu får vi verkligen testa om våra idéer om seminariepedagogik och en uppkopplad skolmiljö kan göra någon skillnad. Vi vet redan en hel del om vilka faktorer som spelar in när vi spränger våra gränser och lyckas bra. Vi ska bygga vidare på dom detta läsår men framförallt lära nytt…. tillsammans.

Ett avgörande förhållningssätt hos alla inblandade är att förvänta sig det oväntade, vara nyfiken på vad som händer OM….. våga vänta, våga vända på ytterligare en sten, våga lyssna på ett annat perspektiv …

Välkomna till YBC !

”En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan….”

Sitter i köket på Björkudden (min fars föräldrahem i Västerbotten) och samlar ihop mig efter en omskakande natt…. Var på väg hit igår kväll i bil från Stockholm med mina två söner Anton o Hugo. Himlen var så bedövande vacker vid halv elva-tiden. Jag hade just skickat en bild till en vän med texten: ”Himlen brinner i den norrländska sommarnatten…….”

Någon minut senare händer det….
Jag sitter och beundras av det bländande eldhav som omger mig, ser inget annat. Bilen tuffar fram i 110 km/tim på den smala vägen mellan Nordmaling och Bjurholm. Allt händer på några sekunder. Plötsligt ser jag en stor skugga torna upp sig snett upp till vänster. Jag förstår snabbt att det är en stor älg som springer över vägen. Från ingenstans kommer han, skymmer himlen och tar upp hela vägen med sin enorma kropp – dubbelt så hög som bilen. Det var för sent att väja. Jag hade honom redan över mig…  Diket var brant och djupt, vägrenen mycket smal och grusad. Det var inget alternativ att svänga ut åt det hållet . Hade jag kört ner mot diket med så hög hastighet hade bilen voltat många vändor och inget hade blivit kvar av oss …

Skulle jag klippa älgen? Hade naturligtvis ingen tid att fundera på något av detta.

Jag bromsar och försöker hålla bilen så nära vägrenen som möjligt – den enda yta det fanns plats på – utan att dras ner i branten och välta bilen. Jag känner hur hjulen börjar skära neråt och måste släppa på bromsen för att kunna styra upp den. Jag ser nu att jag är på väg att klippa älgens framben… Jag vrålar något som gör att grabbarna vaknar till inför det som håller på att hända…. Då kommer dunsen. Bilen rycker till, jag försöker hålla den på vägen ….. några sekunder….en evighet, allt är stilla… jag stannar, tittar på grabbarna …..det är så tyst….  Vi frågar oss vad som hände…… Vi skrattar och blir lite allvarliga, om vart annat….. fattar inte riktigt vad.. och hur nära …..

Vi kör av vägen en bit bort, bilen känns konstig – som om vi fått punktering. Vi går ut och tittar. Ingen punktering och endast revor i lacken längs med långsidan. Inga andra skador. Hur var det möjligt? Hur mådde vi? Hade älgen klarat sig?

Efter en stunds andhämtning ringer vi de närmaste. Sedan vänder vi tillbaka för att försöka se och förstå händelseförloppet  Vi ser samtidigt två älgar en bit bort och bestämmer oss för att den ena nog är den vi krockat med. Båda ser ok ut när de vandrar iväg. Jag tittar på spåren i vägrenen och inser då hur ytterst nära vi var en katastrof….. några milimeter …. några bråkdelar av en sekund ….

Resten av resan blev en stilla kontemplation och i natt har jag om och om igen spelat upp scenariot för min inre syn. Jag är nu bara så ödmjukt tacksam att jag, fullt frisk,  fått möjligheten att fortsätta leva … ännu en tid….. kanske dagar, kanske veckor, kanske år …..

Man kanske skulle göra något vettigt av den möjligheten…
Får väl använda mina sista semesterdagar till att fundera på det

Fascinerande….

När jag öppnar dörren till stugan nu på morgonen står
den här vita, stora sagolika renen framför mig…
tittar på mig – som om han vill gratulera mig till livet …. eller nåt..

Alla dessa möten….

Hela dagarna, på alla nivåer, den lilla gruppen, den stora gruppen, klassen, föreläsningen, seminariet, ledningsmötet, projektmötet. Hela tiden – möten, möten, möten. Vad gör dessa möten med mig, med oss? Hur uppfattas jag som ledare?

Jag deltar, ibland får jag möjligen andra att växa en smula, andra gånger skapar mitt sätt att vara snarare det motsatta – människor sluter sig, går i försvar. Ju mer stressad och frånvarande jag är desto större är risken att jag får andra att stänga sina hjärtan – snarare än öppna dom. Jag gör väl mitt bästa, räcker det? Är det kanske dags att börja prioritera ännu tydligare?

Man kan inte ge det man inte har. Har jag en väldigt grund självinsikt, en liten kärna, kommer jag ha svårt att bekräfta den andre på en djupare nivå än på aktivitetsplanet. Jag kommer att få svårt att möta och bekräfta en människa i hennes ”varande” och blir helt hänvisad till hennes ”görande”. Jag kan inte se längre eller djupare – för jag känner inte till de landskapen inom mig själv. Jag hittar istället strategier för att undvika att hamna i dessa obekväma tillstånd. Brådska och ett gränslöst görande är väl det vanligaste.

Vill vi få våra sammanhang att bli platser där vi inte bara ”gör” – utan också växer som människor behöver många av oss bli lite mer uppmärksamma på det här området. Hur kan vi bli bättre? Vidgar vi våra egna inre landskap, får vi tillgång till våra egna inre rum – kan också ett ny typ av växande, kreativa möten starta i våra verksamheter. Jag ”ser” den andres potential, djup, kreativitet – om jag ser min egen. Vi blir alla till, i mötet med den andre (som den judiske filosofen Martin Buber skriver)

På en bilresa för många år sedan tillsammans med Biskop Lennart Koskinen diskuterade vi det här området på ett roligt sätt. Han berättade då om sin metafor om persikan och kokosnöten. I mötet med ”den andre” ser han bilden av en persika – en mjuk, lite luddig på skalet, sedan mycket saft och gott – men längst in en stor fast kärna. En kärna där identiteten och integriteten bor och där vi också kan sätta stopp och ställa krav som skyddar oss själva. Men många, inte minst chefer och ledare, liknar mer en kokosnöt än en persika. Ett hårt yttre skal och inuti, bara mjölk. När någon knackar på skalet rinner allt ut för där finns ingen kärna.

För att klara dagens och morgondagens snabba förändringar och för att på ett kreativt sätt kunna sammanföra den mångfald och olikhet som finns på våra skolor och arbetsplatser, måste vi utveckla våra förmågor att mötas. Det är i det kreativa mötet med den andre som värden kan förändras. Detta är långt mycket viktigare än en dator till varje elev i skolan (det bästa är att de går utmärkt att förena båda visionerna – samtidigt)

Den stora paradoxen är att detta är gratis men att det samtidigt kostar allt. Jag måste ju ge upp mina försvarsmekanismer och bli medveten om mina strategier som jag ibland byggt mitt liv på.

Jag tror alla någon gång varit med om ett möte där den djupa bekräftelsen, bortom görandet, öppnat perspektiven, inspirerat och gett ny kraft till att skapa, lära och växa. Fler sådana möten skulle innebära en enormt spännande utveckling i vårt samhälle. De är fullt möjliga.

Karin Boye fångar denna kamp och denna längtan till det kreativa, orädda, fördjupande mötet med livet, på ett målande sätt:

Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.

Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min köld.

Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
Jag vill möta livets makter vapenlös.

Sällan har vi pratat så intensivt och så engagerat om kreativitet. Jag är själv en av dem som, så fort jag får chansen, gärna lyfter frågan och diskuterar ämnet i alla dess bemärkelser. Både i skolan och i arbetslivet är vi på ständig jakt efter denna ”kvalité” –  denna dimension av mänskligt liv. Vi är dessutom beredda att betala mycket för den. Frågar man framtidsspanare är det ingen tvekan om att just kreativitet är en av de viktigare egenskaper eller förmågor framtiden behöver.

Jag noterar samtidigt att det finns ”mycket högt uppsatta skolpolitiker” som ännu inte bekantat sig med, eller ens lärt sig stava till, begreppet kreativitet. Det oroar mig förstås en hel del (och ökar mängden gråa hår på min hjässa)

Men ….. om vi nu tycker att detta är viktigt. Är vi då beredda att skapa förutsättningar för det? Verklig kreativitet existerar inte utan sårbarhet. Att skapa, utmana, göra något nytt, innebär alltid ett risktagande. Det kan gå fel, jag kan bli utsatt för misstro, kritik. När vi skapar låter vi nämligen vårt sanna jag, vårt verkliga jag, bli synligt för andra. Det finns faktiskt ingen som inte blir sårbar när hon visar vem hon verkligen är, när hon visar något som på djupet är viktigt för henne.

När vi är kreativa och skapande, lyfter vi fram någonting ur vårt eget inre. Att bli så synlig, så öppen, väcker vårt behov av djup respekt och kärlek från omgivningen. Är jag OK, får det här finnas, uppskattar man mina idéer?

Om vi på djupet förstod det här, skulle vi då inte se till att vi bättre än idag respekterade människans sårbarhet och skyddade hennes svaghet? Vi kan inte bara prata gott om kreativitet. Vi måste också skapa förutsättningar för den.

En miljö som på djupet välkomnar den skapande, kreativa människan är en miljö där man med glädje vågar uttrycka sig, vågar ta risker, vågar vara unik, vågar vara personlig. Ser våra arbetsplatser, våra skolor, våra klassrum, våra personalrum ut på det sättet ?

Det värsta är att den resan inte riktigt kan börja om jag själv inte är beredd att acceptera och förlika mig med min egen sårbarhet, med min egen svaghet ……
Står jag inte ut med den har jag nog så svårt att stå ut med andras….