Ett saktmodigt hjärta – är kroppens liv …..

När jag skriver ordet saktmod på min dator blir det röd-markerat av ordbehandlings-programmet. Ordet finns inte längre i språket. Jag söker på ordet i min iPhone, hittar då en rad citat, bl.a detta från ordspråksboken: ”Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen”
Vilket underbart (och brutalt) bildspråk. Vart tog det vägen ?

Ordet kommer till mig (av någon outgrundlig anledning) när jag står i vår restaurang på M7 och bevittnar ännu några exemplar av den stressade nutidsmänniskan (i form av mina egna studenter) – som liksom inte ”hinner” …stanna upp, äta och vara närvarande.

Just de här studenterna är i full gång med sina ” Final Exams” – så de är pressade och stressade – av det skälet också. Men jag noterar att det är så här det ser ut – mest hela tiden. Ett extremt högt tempo – och en jakt på ……. ja…. i skolan kallar vi det studieresultat…..

Jag vet inte varför ordet saktmod stannar kvar i mig (se där, igen blev det understruket av ordb.programmet. Kan inte ens datorn lära sig att stava det här rätt – då förstår jag varför vi har problem i samhället idag)

Funderar ….. saktmod – sakta och mod – ett saktmodigt hjärta….  Kan det vara så att detta gamla begrepp fångar ett av nutidens stora dilemman? Är det kanske så att det krävs mod – att det t.o.m krävs mycket mod för att gå så sakta – ha ett sådant saktmod – att ens hjärta och själ är med i det man väljer, säger och gör under en dag.

Funderar också på en annan textrad (från en gammal psalm) som jag inte heller lyckats skaka av mig (Herrregud – varför ramlar allt detta över mig nu?)

… ” men för att därtill komma man måste bliva tom. Det måste bringas tystnad i hjärtats helgedom ”…

Den handlar om (som jag tolkar det) vad som krävs för att vi ska få tillgång till vår egen skaparkraft, vår inre källa, vårt djup (kyrkan och religionen kallar delar av det här för Gud – andra kallar det något annat) Oavsett vad man kallar det – så är textraderna om vägen dit, vägen till ett kreativt liv, viktiga för mig.

Jag har en känsla av att många av oss (inkl mig själv) springer ifrån våra gåvor och våra möjligheter – helt enkelt för att mötet med oss själva och våra egna inre djup har ett pris. Det är ett pris som dagens institutioner, företag, skolor och samhällsliv inte väljer att tala om. Vi jobbar hårdare på yta, aktivitet, konsumtion och produktion. Vi presterar (och överpresterar) för att få ett värde. Kanske överdriver jag lite, men …

… Det har aldrig varit enklare att välja bort ”det som tar emot” – ”det som har ett pris” – ”det som inte omedelbart betalar sig” – eller det som helt enkelt inte ”känns bra”. Vi är idag bara en knapptryckning från ”befrielsen” från krav. Vi kan numera bara genom ett klick förvandla en process – som håller på att utmana oss till växande  – till snabb och lättsam underhållning. Underbart! … och farligt.

Därför krävs det mod. Därför krävs det egenskaper som saktmod. Därför krävs det ord som beskriver sådana processer. Mod att våga ta sitt eget liv på allvar och visa sig själv den respekt som ett liv kräver. När detta sker skapas liv, kreativitet och mening. Lärandet fördjupas, resultaten blir bättre och man har dessutom mycket roligare.

För några år sedan satt jag i samtal med en klok man med mycket erfarenhet på det här området. Han heter Tommy Hellsten och bor i Finland. Han beskrev mod och rädsla  på ett spännande och öppnande sätt. Han slog t.ex hål på myten om att modiga människor inte skulle vara rädda. Han menade att modiga människor ofta är fruktansvärt rädda men att de inte använder rädslan som undanflykt – som många av oss andra gör. Han sa, att vi med det synsättet indirekt befriar oss själva från att göra det vi borde göra. Att vi bedrar oss själva och därmed slipper möta den smärta som är ett resultat av vår inre tillväxt, vår inre mognad.

Mod innebär inte att vi är befriade från rädsla, utan mod behövs just därför att vi är rädda. Han menade att alla egentligen är rädda för att växa – men att alla samtidigt är ”kallade till att våga språnget över bråddjupet”. Lärande på djupet handlar om det här. Kreativitet, skapande och utveckling handlar om det här. Livet handlar om det här.

Han har skrivit en fras som utmanar mig:  ” Mod är rädsla som förvandlas till bön, när människan slutligen ställer sig vid randen av bråddjupet – tillväxtens bråddjup.

Karin Boye fångar detta i sin droppe som klamrar sig vid kvisten och inte vågar falla ( en bit in i dikten ”visst gör det ont när knoppar brister” ).

….. ”Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Fortsättningen är en av de vackraste fraser som skrivits om växande och mognad. Ibland måste denna dramatik till för att det ska bli något, det är alldeles tydligt.  Men måste det vara så svårt, måste det göra så ont – när knoppar brister?  Kanske inte, men om resultatet blir det som beskrivs i slutfrasen av dikten så är det kanske någon gång i livet värt det priset?

….” Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.