Söndag morgon
Parkerar bilen vid centralen. Jag vill gå till platsen för det man kallar terrordådet för att förstå, ta in och tänka lite själv – tänka utanför dom ramar som media snabbt etablerar och som sedan dominerar alla utrymmen några dygn efter en händelse av detta slag.
Passerar Klara Kyrka… som denna morgon tittar ner på mig på ett ovanligt sätt. Det är som om hon, Klara, också funderat över natten…
Hon reser sig högt över allt annat i staden och ser det ingen annan kan se. Vad tänker hon om det som hänt? Vilken berättelse är hennes idag… hon som vakat över staden ända sedan 1500-talet ?
Efter någon minut kan hon inte vara tyst längre. Hennes klockspel börjar ljuda…
Varsamt och stilla väcker hon Stockholm till liv denna märkliga morgon… och just när jag passerar.
Hon spelar den gamla psalmen ”Din klara sol går åter opp – jag tackar dig min Gud”
Jag nynnar med och noterar att texten sitter kvar efter alla år då denna psalm sjöngs i kyrkan där jag ofta fanns som barn. Jag vill minnas att även min lågstadiefröken Irma vid några tillfällen satte sig vid tramporgeln och sjöng den tillsammans med oss på vår morgonsamling…
Vilken berättelse ingick vi i då, vi lågstadieelever i Västerbottens inland… alldeles vid övergången till det 70-tal som senare skulle komma att bli så politiskt omdanande?
Navigerar vidare bland galler, avspärrningar, journalister och alla andra människor som samlats för att se, förstå, sörja och begrunda.. Stannar och blickar ut över förödelsen. Drottninggatan som på några sekunder förvandlades till dödens gata. Obegripligt… och samtidigt… ja, var det väntat? Jag funderar… anande jag detta?
Den berättelse jag försöker fånga där jag står är så full av paradoxer och motsägelser så jag lämnar alla försök till förklaringar för en stund..
Jag ser framför mig på vänster sida spåren av lastbilen och den förödelse den skapat. Mitt emot hänger en reklamskylt med budskapet ”Vi bygger om – Allt ska bort” och skapar en känsla av surrealism och ironi… och myllret av signaler och budskap blandas med journalisternas frågor till politiker, vittnen och experter… Tillsammans försöker vi hitta något, en förklaringsmodell, ett mönster… en gemensam berättelse. Vi famlar… och många gånger nöjer vi oss med att tala om onda och goda… som om vi inte ingår i samma levande logik.
Eller är det så illa att vi faktiskt inte har någon gemensam berättelse att ingå i?
Jag tänker på den anhållne 39-årige 4-barnspappa som i skrivande stund tros vara gärningsmannen. Vi vet ännu inte om han är den skyldige, men jag kan ändå inte låta bli att spekulera; Åt han frukost med sina barn på morgonen? Vad talade de om innan de var dags att åka till dagis och skola? Vilken berättelse om Sverige och världen ingick han i? I vilken mån var hans berättelse en del av min? Hade vi kunnat mötas i något? Hade vi kunnat laga en stol ihop, plantera ett träd tillsammans eller jobba på samma arbetsplats? Finns det något område som vi båda skulle kunna ingå i ? Hade jag kunnat förhindra det som hände? Kan jag förhindra att det händer imorgon?
Klara kyrkas klockspel ringer fortfarande i mina öron…
”Din sol går opp för ond och god, för fattig och för rik”…
Finns det något som förenar? För vem bygger vi vidare…
Ser jag den unga killen i klassrummet som sakta håller på att försöka hitta en identitet, en roll, i någon annans berättelse i brist på en plats i vår gemensamma… om den nu finns att hitta någonstans? Ser jag någon som skulle kunna utföra ett sånt här dåd i framtiden?
Vi möts i katastrofen – det förenar, tröstar och stärker.
Men vi får inte vända bort blicken från det utanförskap som kanske är med och formar nästa katastrof.
Har en del att fundera vidare på idag…
’Det utanförskap som kanske är med och formar nästa katastrof’
Så vackert formulerat. Smärtsamt dessutom. Och tragiskt att jag, som God Man till ensamkommande, i vissa ensamkommande Goda Barn erfarenhet tycker mig se bevis (! Inte misstanke om. Just bevis!) på att det är precis det som vi är med och skapar: Utanförskapet som kommer att forma nästa katastrof.
Och vanmakten är stor. Inget kan jag göra. Åtminstone inte något som gör tillräcklig skillnad. *ledsen* Så jag går ner i detalj, i närhet, och gör mitt bästa för att åtminstone finnas här. Men det är otillräckligt. Det är det.
Tack för texten och tankarna. Jag bits dagligen av tankar kring vad man skulle kunna göra. Hur kan jag i ett tryggt villaområde i Linköping förhindra det som hände i Stockholm, i Nice, i Brüssel? Tack, Daniel för vad DU gör. Jag är oändligt tacksam för allt vi kan göra ihop. 🙂
Tänker att liv: ditt, mitt, vårt, våra levs tillsammans. Och att civilisation och demokrati innebär att i varje stund återskapa det som fallit och faller sönder.
Att hitta vägar och verktyg så att alla människor vill välja att vara samhällsmedborgare som i gemenskap och stolthet väljer att samskapa samhället.
Hopp för mig är att tro och hoppas på ett sådant samhälle.
Tack Daniel.
Idag. En dag av eftertanke… som får ytterligare näring av din viktiga och vackert formulerade text.
Tack för den!
Vi tänker alla tillsammans, en dag som denna. Må ordet ”tillsammans” få en djupare innebörd från denna dag och framåt. Idag har jag delat en stund i trädgården med två av mina ”nyanlända” vänner. Två vackra själar som tillsammans med mig försöker förstå. Det visade sig att vi alla planterat nya blommor idag. I varsin trädgård. Ovetandes om varandras ”dagen-efter-planteringar”.
Nya plantor i jorden. Ny näring.
Ny tillväxt. Nytt hopp. Hoppet är det sista som lämnar oss. Tillsammans!
Självklart kan vi mötas, det får vi aldrig sluta tro, jag vägrar också tro att det finns hopplösa fall även om jag förstår att det kommer att ta tid, det måste få ta tid. Precis som det tagit lång tid för det svenska samhället att växa fram. Vi får aldrig sluta kämpa för alla individers lika värde, konsten är att göra det på ett sådant sätt att ingen känner sig utesluten ….
Så varsamt målande tankegångar… som letar sig in under den stumma huden, under de ärr som redan verkar ha lags sig över vår sociala hud… som redan ”vant sig”, trots att den reagerar ”som den ska” i en katastrof ?… samtidigt som den byggt på med skyddande lager över det djupa sår som terrorn piskat upp i vårt gemensamma medvetande…för att kunna sluta sig om livet, för att inte rinna ut och förblöda i smärtan. Jag observerade samma lager i mina egna reaktioner… Ja, jag hade redan accepterat att det skulle kunna komma att hända… Tack för att du så närgånget stannar kvar… så att det berörda hjärtat orkar slå… orkar välja liv och röra sig in i att försöka begripa det oberörda, ondskans innersta logik… som en del av oss själva… det terroriserande som en försök att berätta vad… i världen i oss alla…? Det som agerar i upprörd, behärskad, målmedvetenhet, helhjärtat och fullt engagerat…som genom en bak-låst logik, som vänder sig mot oss alla…..Kan vi säga ja till att vibrera djupt, sökande, öppnande, lyssnande till klocktornets tidlösa ljus för att få kontakt med det som gått i baklås… kanske kan det öppna sig, öppna i oss en outgrundlig väg till kärlek, ett helhjärtat engagemang … mötet i en samhörighet som inte väjer för mörkret, men som går det till mötes i oss själva… Fast det kräver att vi inte längre håller fast i den minsta tråd av det som håller oss i utanförskapets logik…. det som gör att vi väjer för den nakna sanningen… att det i grunden är omöjligt att inte ingå… vi ska bara bli så små, mjuka i ödet… att det stora inträder… som kan härbärgera allt…och där kanske en oväntad utväg in i gemenskap kommer oss till mötes… Tack fina Daniel för dina levande steg som ekar i det stora lyssnande hjärtat…
Det är en stor tragedi det som hänt oss, men den var inte oförutsägbar. Vi välkomnar alla, och vi gör det utan krav, kontroller eller vett.
Du undrar för vem vi skall bygga vidare. Mitt svar är: för dem som är beredda att avsluta sina, för oss främmande, värderingar och kultur och som är villiga att vara med och bygga vidare på vad våra förfäder startade. Det är inte vad vi gör idag. IS-krigare som återvänder, imamer som uppmuntrar hustrumisshandel, tvångsgifte och barnäktenskap, de båda terrorattackerna som vi i Sverige erfarit (ja, det är två nu), hedersrelaterade brott, människor som vägrar lämna bussarna och ta vad som erbjuds, och alla andra som inte är beredda att ställa upp på de värderingar och det samhälle våra föräldrar och tidigare generationer byggt upp, de hör inte hemma här. De skall inte befinna sig innanför våra gränser. Vi svenskar måste sluta tro att vi kan lära och hela världen, då det endast slutar med att vi blir som världen, vilket tydligt bevisats vid det här laget.
Lägg inte skulden på oss och vårt samhälle som gett dessa människor en fristad, trots att de uppenbarligen inte förtjänat en. Det är inte oss det är fel på, eller vårt samhälle (i annat än att vi är för godtrogna). Marken i Sverige är inte gyllene. Det är hur regelverket är uppbyggt som gör Sverige till en fantastisk plats på jorden, och vill man inte vara med att stärka det regelverket, så skall man inte heller varken vara medborgare eller ens ha uppehållstillstånd.
Tack Daniel. Även jag har vandrat i staden idag. Bilden som lyser klarast – mannen som sträcker sig efter en av körsbärsträdens blommor. Full av framtidstro. Det vänder nu. Det måste det.