Om t.ex hammaren är vårt kontroll- o mätsystem inom skolan – så är spiken eleven som vi måste reducera till ett mätbart kursobjekt.

Hammaren funkar inte på något annat än en spik. Istället för att byta verktyg (det kan vi ju inte – vi har ju bara en hammare) ser vi till att försöka omvandla vad som går till spikar.

Det är detta som händer när institutionen/systemet blir viktigare än sitt eget syfte. När grundfrågorna har slutat ställas. När det viktigaste är att reproducera institutionens tjänster än att omskapa/förändra institutionen efter nya tider och förändringar i samhälle och omvärld.

Snubblade häromdagen över ett föredrag på TED-talks från 2010 där Chip Conley funderar över detta. Conley’s tema är: ”Measuring what makes life worthwhile” Han talar inte specifikt om institutioner och skolsystem utan utgår mer generellt från ledarskap, näringsliv och nationalekonomiska perspektiv. Men samma principer gäller…

Chip Conley visar en bild som exemplifierar vad vi missar med detta ensidiga sätt att mäta.