Möjligheterna för den svenska skolan är makalösa…
… om vi vågar släppa taget om 1900-talet

Teckningen ovan (okänd) är en träffsäker karikatyr på många olika sammanhang i vår tid, inte minst när vi talar om skolan och de senaste decenniernas skolpolitik som i huvudsak haft som mål att få det gamla skolsystemet att fungera igen – m.a.o laga det som gått sönder. Stenarna i vagnen (som för mig får symbolisera skolreformer, regelverk, undervisningsformer, betygssystem etc) tynger ner vagnen mer och mer eftersom den fyrkantiga konstruktion som ska bära upp den utvecklades för en annan tid, med andra behov…

Ju mer vi packar i vagnen desto djupare sjunker den och blir snart omöjlig att förflytta. Det går åt allt mer energi, vi blir allt tröttare och allt mer upptagna av att få runt själva vagnen.  Vi är pressade av situationen och har därför varken tid eller förmåga att kliva ur vårt sammanhang och betrakta den omgivning som vagnen färdas i. När resultaten dalar trots alla ansträngningar sjunker också statusen på alla som är inblandade. Samhällsekonomiskt är det självklart en mycket allvarlig utmaning. Problemet är att vi inte verkar se att skolan kan byta perspektiv och låta dagens samhällsutmaningar och möjligheter utgöra grunden för hur vi går vidare.

En av det allvarligaste bristerna handlar om att samhället inte har förmåga att ta tillvara den vilja, kreativitet och kompetens som både elever, lärare och skolledare har. Rollen som skolan spelar idag är för begränsad och isolerad för 2000-talet. Barn och unga behöver lära känna och samarbeta med många olika vuxna och få lära känna sitt samhälle för att behålla sin motivation. Skolan behöver bli den attraktiva mötesplats i stadsdelen där delar av detta samspel kan pågå. Idag tvingas lärare i allt för hög utsträckning att ägna sig åt att kompensera för skolans bristfälliga och otidsenliga konstruktion.

Möjligheterna för den svenska skolan är ändå makalösa.
Hjulen på bilden kan symbolisera två perspektiv som skulle kunna revolutionera skolan och det svenska samhället om det sattes på vagnen och fick utgöra grunden för hur systemet skulle drivas vidare.

Det första hjulet handlar om att förstå och acceptera VEM det faktiskt är vi utbildar.
Det andra hjulet handlar om i VILKET SAMHÄLLE  denna utbildning pågår.
Vill man göra en mer organisk beskrivning handlar det om VAD det är som växer och i vilken typ av jord det ska växa.

Så, vem är det då vi utbildar?
Vad vet vi egentligen om varje liten individ som föds till denna jord? En hel del faktiskt.
– Att förmågan att skapa, lära och växa är så stark att den nästan är omöjlig att ta död på.
– Att viljan att få vara med och bidra med sina unika förmågor, egenskaper och gåvor är  fundamental
– Att behovet och längtan efter att få ingå i ett meningsfullt sammanhang är så djupt rotad att om behovet inte blir tillfredställt blir människan sannolikt sjuk inom en relativt kort tid.

Vilket samhälle, vilken värld är det då vi befinner oss i och utbildar för?
– Ett samhälle där tillgången på kunskap, information och möjligheter till lärande numera finns överallt, hela tiden och oberoende av tid och rum.
– Ett samhälle och en värld med mycket akuta behov av en genomgripande omställning på en rad områden – socialt, ekologiskt såväl som ekonomiskt.
– En värld med några mycket tydliga megatrender: Globalisering, Urbanisering och Digitalisering

Båda perspektiven utgår från det som redan är här, helt gratis, de omger oss varje dag oavsett om vi vill använda oss av dem eller inte. En av de stora paradoxerna i vår tid är att det framgångsrika 1900-talet både gett oss historiska möjligheter till utveckling och på samma gång låst vårt tänkande till just de rationella, linjära och ekonomiska strukturer som skapat dessa framgångar. De största hoten för en hållbar samhällsutveckling är alltså vi själva, vårt eget tänkande – att vi är så starkt identifierade med de strukturer som tjänat oss historiskt.

Vi har utvecklat skol- och välfärdsinstitutioner som ger oss mycket gott… men i dessa tider av genomgripande förändring visar det sig att systemen har svårt att svara mot de nya behoven. Det är som om institutionerna genom åren blivit viktigare än sina grundläggande syften… de lever vidare, upptagna av att reproducera sig och lägga nya lager/reformer till gamla strukturer.

För att lyckas med uppdraget att genomföra vårt utbildningssystem på våra barn och ungdomar tvingas vi idag att omvandla dem till objekt för just detta system. Vi tänker förstås inte så men systemets komplexitet och dysfunktionella organisation tvingar fram denna objektifiering. Vår ekonomiska modeller bygger på att individen i så hög utsträckning som möjligt blir ett mätbart objekt. Det är sedan individen som ska anpassas/ stöttas för att passa in i den rådande strukturen.

Ett annat alternativt sätt att se är det organiska. Det utgår från att människan är en levande varelse i ett ekosystem, inte bara ett objekt i ett ekonomiskt system. I det perspektivet ligger fokus på vilket sammanhang och miljö som kan stötta den växande människan.  Precis som trädgårdsmästaren sörjer för god, näringsrik jord, syre, ljus och värme för att det planterade fröet ska gro – på samma sätt kan ett samhälle tänka kring de miljöer som ska stimulera barn och unga att växa. Vi kan som exempel börja med att ställa diagnoser på hur väl klassrum, skolor, undervisningsformer och stadsdelar stöttar olika typer av människors lärande och meningsskapande, innan vi bestämmer oss för att alla barn som inte kan sitta stilla i ett klassrum behöver medicineras.

Idag finns igen tillit till att jordmånen och miljön runt barnen stöttar deras växande och lärande. Vi har helt enkelt inte haft fokus på att utveckla det. Istället plockar vi ängsligt upp fröet ur jorden varje vecka för att se om det börjat växa och hur stor plantan har blivit. Vi stressar den växande individen genom ett ständigt testande och uppföljande av redan definierande mål. Ingen får blir till på sitt eget unika vis, inget får födas på sitt eget sätt, allt ska mätas utifrån samma mall. Resultaten blir långsamt växande, enfald och ett oproportioneligt fokus på individen – i en näringsfattig jord.

Men det fantastiska, det makalösa är att det nu kan vända.
Vi har allt vi behöver. De två hjulen finns här. Och i varje stadsdel finns en skola och i varje skola finns det lärare som vill…

Skolans utmaningar behöver nu diskuteras tillsammans med samhällets övriga utmaningar.
Ska vi få till en hållbar samhällsutveckling måste vi dessutom starta med våra lokala sammanhang, våra stadsdelar, kvarter, trappuppgångar och villaområden. Om inte skolan ska vara centrum för denna omställning i samhället, vem ska då vara det?

Idag är vi upptagna av att driva barn och unga genom ett gammalt utbildningssystem
Imorgon måste vår ambition vara att använda lärare och rektorer till det de ska vara bäst på, nämligen de två hjulen: 1. Bäst på att förstå vad som behövs för att levande människor ska lära, utvecklas och må bra. 2. Bäst på att förstå jordmånen som dessa människor ska växa i, nämligen de samhälle som omger dem. Lärare ska alltså ha mest och flest relationer, kontakter och samarbetspartners i hela samhället. Det är nämligen i den myllan de ska befinna sig, tillsammans med sina elever.

Skolan som inkluderande mötesplats för hållbar samhällsutveckling, innovation och lärande…. i varje stadsdel.

/Daniel