Vi gick alla vilse…
…och vi fick det vi beställde
2014 års valrörelse går till historien som året då de ängsliga politiska etablissemangen var totalt upptagna
av att skapa syndabockar för de tillkortakommanden man själv inte ville ta ansvar för, inte ville se och än mindre diskutera.
Det brukar heta ”Som man bäddar – får man ligga”
Nu har konsekvenserna av ett ryggradslöst politiskt agerande lett till en situation som snarare handlar om att…
… ”Man får ligga – med den man bäddat åt”
Vad hjälper det om du pratar mångfald och inkludering
och samtidigt går runt och hatar medmänniskor
och ökar spänningen mellan grupper i samhället?
_____________________________________
Jag är beredd att höja skatten…
för att öka forskningsanslagen…
till utvecklingen av ett nytt vaccin…
mot populism o politisk egoism
____________________________________
Politikerna verkar ha tre jordklot.
Undrar var de gömt de andra två?
Tre klot behövs nämligen om alla
ska fortsätta leva som svensken gör nu
Höger/Vänster-skalan funkar inte för mig längre.
Analysen blir för ytlig, politikerna förminskade och diskussionen om lösningar fastnar och binder oss i gamla strukturer.
Jag använder ofta en annan matris när jag bedömer politikens riktning och innehåll idag:
”kortsiktigt / reaktivt / populistiskt / egoistiskt / fegt” kontra ”långsiktigt / hållbart / ansvarsfullt / generöst / modigt”
Så på söndag hoppas jag vi satsar på politiskt mod och ansvarstagande, hållbara och långsiktiga visioner
Undrar när vi ska förstå att s.k. främlingsfientlighet och extrem antirasism bara är två ytliga beskrivningar av samma djupa mänskliga tillkortakommande….
… en oförmåga att se sig själv i den andre.
Jag ser samma orsaker till väldigt många fenomen idag som bygger på den principen – att jag sätter en etikett på den andre, skapar en karikatyr, grupperar ihop människor och tillskriver dem en roll som jag sedan agerar utifrån.
Och eftersom likasinnade, på min sida staketet, bekräftar och förstärker bilden får jag en sorts känsla av identitet och tillhörighet.
Den identiteten är förstås synnerligen bristfällig eftersom den egentligen bygger på en extrem förenkling och förminskning av den andre. Men det verkar vi trots allt kollektivt orka leva med.
Kanske är det t.o.m. så att just det bristfälliga identitetsbygget gör att vi måste förstärka karikatyren av den andre så mycket att det som förenar oss inte blir synligt, att vår gemensamma ”mänsklighet”, inte visar sig eller sipprar igenom… för vad skulle hända då? Vad skulle hända om vi plötsligt upptäckte att vi har mer gemensamt med vår antagonist än vad som skiljer oss åt?
Vi bygger kulisser… sandlådor… partier.. institutioner… Vi kan bygga hela samhällen på denna gemensamma överenskommelse – bilden av att ”den andre” är någon annan…. som inte är en del av mitt ekosystem, att den andre inte är en del av mig…
I nästan alla sammanhang bygger detta på att jag inte på djupet mött den andre, att vi inte funnits i ett sammanhang där vi behövt varandra på något plan. Främlingsfientlighet och extrem antirasism är fenomen som endast kan leva i separerade strukturer, i sammanhang där man inte är och har ett ömsesidigt beroende av varandra.
Du sätter aldrig en sådan etikett på någon som du tagit dig igenom en svår utmaning med eller delat en värdefull erfarenhet tillsammans med.
Genom att göra saker tillsammans kommer alltså vårt sunda beroende av den andre att växa, vår tillit stärkas och vår identitet fördjupas och baseras på en erfarenhet av samhörighet – inte separation.