Det är 1 maj – men den politiska idéhöjden är för låg
Jag är en liten väljare…
… en medborgare som skulle uppskatta ett politiskt samtal som intresserade sig mer för vår tids stora utmaningar än rundpratet om det gamla vanliga. Vill se något annat än det ständiga förlöjligandet av politiska meningsmotståndare.
Kritiken av våra extremare politiska grupper med en alltför inskränkt agenda är så berättigad, men..
… nu har den allt mer övergått till att kamouflera bristen på egna idéer hos de etablerade partierna i den politiska debatten.
Det är mycket olyckligt eftersom det både gagnar dessa grupper/partier och samtidigt minskar idéhöjden och dynamiken i valrörelsen. Kreativiteten, risktagandet och visionshöjden är skrämmande låg.
Debatten handlar nu nästan uteslutande om MER eller MINDRE pengar till redan etablerade strukturer. Det är som om vi glömt att man kan göra saker på nya sätt ? Som om vi glömt att politik också handlar om nya idéer?
I bristen på idéer ägnar sig nu de etablerade partierna allt oftare åt att skapa karikatyrer av meningsmotståndare och framförallt SD-företrädare… och nästan alla sjunger med, inte minst medierna. Oron för att bli osynlig för väljarna tar över och ökar behovet av att konstruera en förenklad svartvit spelplan.
Det har nu gått så långt att vi börjat odla en beröringsskräck gentemot denna relativt stora grupp medborgare, nästan en miljon svenskar (9,7% av väljarna sympatiserar med SD, t.ex) Ett ganska diskutabelt sätt att leva upp till våra ambitioner om mångfald och demokrati? Vore det inte bättre med angelägna frågor, intressanta agendor och politisk dialog istället för denna förnedring av personer med avvikande politiska idéer?
Vad händer med samhället om vi inte längre kan prata med grannen i trappuppgången eller kollegan på arbetsplatsen? Vad händer om vi behandlar politiskt oliktänkande som pestsmittade?
Politiker och media överröstar nästan sig själva… och slipper på detta sätt höra ihåligheten, tomheten och vilsenheten i den egna idé-argumentationen. Media kommer dessutom undan med en förenklad och allt för grund granskning av de etablerade partiernas politiska förslag. Jag tror tyvärr inte att detta på lång sikt gynnar demokratin.
Jag är mycket kritisk till SD.
Men lika kritisk är jag till bristen på insikt om att det är vi själva (det etablerade Sverige) som skapar grogrunden för denna typ av rörelser. Ett tidigt exkluderande av människor på den gemensamma offentliga arenan leder till detta. Vi kan inte ha ett Sverige där den ena halvan definierar och målgruppsbestämmer den andra halvan.
Jag saknar en politik som vågar ta diskussionen om våra grundläggande och ödesavgörande samhällsutmaningar, en politik som vågar ställa de nödvändiga frågorna om hur vi bäst organiserar ett hållbart socialt, ekonomiskt och ekologiskt samhälle.
Nu krigar det politiska etablissemanget om uppmärksamheten kring förslag som handlar om mer eller mindre pengar till samma saker, till samma strukturer. Både skolsystem och välfärdsmyndigheter är i grunden utformade för en annan tid, en annan typ av samhälle. Vi behöver nu mycket mer av politiskt mod för att våga formulera våra komplexa dilemman och vårt sökande efter ett mer hållbart förhållningssätt…
Vi behöver en mycket förbättrad jordmån för idéutveckling, innovation och kreativitet inom det offentliga Sverige.
Vi behöver en politik som vågar bjuda in komplexiteten, mångfalden, perspektiven.. En politik som inte är så ängslig för kortsiktiga opinionssvängningar… en politik som vågar stanna i frågorna lite längre…
en politik som är allt annat än populistisk.
Jag vill rösta..
..men jag vill rösta på en samhällsvision som tror på och tar tillvara den fantastiska potential som människan i vår tid har. En politik som har modet att se och formulera vår tids reella utmaningar. Jag vill rösta på en politik som inte är till för sig själv, som inte bygger på gammal förlegad retorik, som inte är låst vid höger/vänster-skalor och politiska block. Jag vill rösta på en politik som ser något annat än makten över en mandatperiod.
Sköna maj Välkommen…
