”En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan….”

Sitter i köket på Björkudden (min fars föräldrahem i Västerbotten) och samlar ihop mig efter en omskakande natt…. Var på väg hit igår kväll i bil från Stockholm med mina två söner Anton o Hugo. Himlen var så bedövande vacker vid halv elva-tiden. Jag hade just skickat en bild till en vän med texten: ”Himlen brinner i den norrländska sommarnatten…….”

Någon minut senare händer det….
Jag sitter och beundras av det bländande eldhav som omger mig, ser inget annat. Bilen tuffar fram i 110 km/tim på den smala vägen mellan Nordmaling och Bjurholm. Allt händer på några sekunder. Plötsligt ser jag en stor skugga torna upp sig snett upp till vänster. Jag förstår snabbt att det är en stor älg som springer över vägen. Från ingenstans kommer han, skymmer himlen och tar upp hela vägen med sin enorma kropp – dubbelt så hög som bilen. Det var för sent att väja. Jag hade honom redan över mig…  Diket var brant och djupt, vägrenen mycket smal och grusad. Det var inget alternativ att svänga ut åt det hållet . Hade jag kört ner mot diket med så hög hastighet hade bilen voltat många vändor och inget hade blivit kvar av oss …

Skulle jag klippa älgen? Hade naturligtvis ingen tid att fundera på något av detta.

Jag bromsar och försöker hålla bilen så nära vägrenen som möjligt – den enda yta det fanns plats på – utan att dras ner i branten och välta bilen. Jag känner hur hjulen börjar skära neråt och måste släppa på bromsen för att kunna styra upp den. Jag ser nu att jag är på väg att klippa älgens framben… Jag vrålar något som gör att grabbarna vaknar till inför det som håller på att hända…. Då kommer dunsen. Bilen rycker till, jag försöker hålla den på vägen ….. några sekunder….en evighet, allt är stilla… jag stannar, tittar på grabbarna …..det är så tyst….  Vi frågar oss vad som hände…… Vi skrattar och blir lite allvarliga, om vart annat….. fattar inte riktigt vad.. och hur nära …..

Vi kör av vägen en bit bort, bilen känns konstig – som om vi fått punktering. Vi går ut och tittar. Ingen punktering och endast revor i lacken längs med långsidan. Inga andra skador. Hur var det möjligt? Hur mådde vi? Hade älgen klarat sig?

Efter en stunds andhämtning ringer vi de närmaste. Sedan vänder vi tillbaka för att försöka se och förstå händelseförloppet  Vi ser samtidigt två älgar en bit bort och bestämmer oss för att den ena nog är den vi krockat med. Båda ser ok ut när de vandrar iväg. Jag tittar på spåren i vägrenen och inser då hur ytterst nära vi var en katastrof….. några milimeter …. några bråkdelar av en sekund ….

Resten av resan blev en stilla kontemplation och i natt har jag om och om igen spelat upp scenariot för min inre syn. Jag är nu bara så ödmjukt tacksam att jag, fullt frisk,  fått möjligheten att fortsätta leva … ännu en tid….. kanske dagar, kanske veckor, kanske år …..

Man kanske skulle göra något vettigt av den möjligheten…
Får väl använda mina sista semesterdagar till att fundera på det

Fascinerande….

När jag öppnar dörren till stugan nu på morgonen står
den här vita, stora sagolika renen framför mig…
tittar på mig – som om han vill gratulera mig till livet …. eller nåt..