som en persika

Alla dessa möten….
persika

Hela dagarna, på alla nivåer, den lilla gruppen, den stora gruppen, klassen, föreläsningen, seminariet, ledningsmötet, projektmötet. Hela tiden – möten, möten, möten. Vad gör dessa möten med mig, med oss? Hur uppfattas jag som ledare?

Jag deltar, ibland får jag möjligen andra att växa en smula, andra gånger skapar mitt sätt att vara snarare det motsatta – människor sluter sig, går i försvar. Ju mer stressad och frånvarande jag är desto större är risken att jag får andra att stänga sina hjärtan – snarare än öppna dom. Jag gör väl mitt bästa, räcker det? Är det kanske dags att börja prioritera ännu tydligare?

Man kan inte ge det man inte har. Har jag en väldigt grund självinsikt, en liten kärna, kommer jag ha svårt att bekräfta den andre på en djupare nivå än på aktivitetsplanet. Jag kommer att få svårt att möta och bekräfta en människa i hennes ”varande” och blir helt hänvisad till hennes ”görande”. Jag kan inte se längre eller djupare – för jag känner inte till de landskapen inom mig själv. Jag hittar istället strategier för att undvika att hamna i dessa obekväma tillstånd. Brådska och ett gränslöst görande är väl det vanligaste.

Vill vi få våra sammanhang att bli platser där vi inte bara ”gör” – utan också växer som människor behöver många av oss bli lite mer uppmärksamma på det här området. Hur kan vi bli bättre? Vidgar vi våra egna inre landskap, får vi tillgång till våra egna inre rum – kan också ett ny typ av växande, kreativa möten starta i våra verksamheter. Jag ”ser” den andres potential, djup, kreativitet – om jag ser min egen. Vi blir alla till, i mötet med den andre (som den judiske filosofen Martin Buber skriver)

På en bilresa för många år sedan tillsammans med Biskop Lennart Koskinen diskuterade vi det här området på ett roligt sätt. Han berättade då om sin metafor om persikan och kokosnöten. I mötet med ”den andre” ser han bilden av en persika – en mjuk, lite luddig på skalet, sedan mycket saft och gott – men längst in en stor fast kärna. En kärna där identiteten och integriteten bor och där vi också kan sätta stopp och ställa krav som skyddar oss själva. Men många, inte minst chefer och ledare, liknar mer en kokosnöt än en persika. Ett hårt yttre skal och inuti, bara mjölk. När någon knackar på skalet rinner allt ut för där finns ingen kärna.

För att klara dagens och morgondagens snabba förändringar och för att på ett kreativt sätt kunna sammanföra den mångfald och olikhet som finns på våra skolor och arbetsplatser, måste vi utveckla våra förmågor att mötas. Det är i det kreativa mötet med den andre som värden kan förändras. Detta är långt mycket viktigare än en dator till varje elev i skolan (det bästa är att de går utmärkt att förena båda visionerna – samtidigt)

Den stora paradoxen är att detta är gratis men att det samtidigt kostar allt. Jag måste ju ge upp mina försvarsmekanismer och bli medveten om mina strategier som jag ibland byggt mitt liv på.

Jag tror alla någon gång varit med om ett möte där den djupa bekräftelsen, bortom görandet, öppnat perspektiven, inspirerat och gett ny kraft till att skapa, lära och växa. Fler sådana möten skulle innebära en enormt spännande utveckling i vårt samhälle. De är fullt möjliga.

Karin Boye fångar denna kamp och denna längtan till det kreativa, orädda, fördjupande mötet med livet, på ett målande sätt:

Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.

Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min köld.

Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
Jag vill möta livets makter vapenlös.

Om mod – och saktmod

Ett saktmodigt hjärta – är kroppens liv …..

När jag skriver ordet saktmod på min dator blir det röd-markerat av ordbehandlings-programmet. Ordet finns inte längre i språket. Jag söker på ordet i min iPhone, hittar då en rad citat, bl.a detta från ordspråksboken: ”Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen”
Vilket underbart (och brutalt) bildspråk. Vart tog det vägen ?

zen

Ordet kommer till mig (av någon outgrundlig anledning) när jag står i vår restaurang på M7 och bevittnar ännu några exemplar av den stressade nutidsmänniskan (i form av mina egna studenter) – som liksom inte ”hinner” …stanna upp, äta och vara närvarande.

Just de här studenterna är i full gång med sina ” Final Exams” – så de är pressade och stressade – av det skälet också. Men jag noterar att det är så här det ser ut – mest hela tiden. Ett extremt högt tempo – och en jakt på ……. ja…. i skolan kallar vi det studieresultat…..

Jag vet inte varför ordet saktmod stannar kvar i mig (se där, igen blev det understruket av ordb.programmet. Kan inte ens datorn lära sig att stava det här rätt – då förstår jag varför vi har problem i samhället idag)

Funderar ….. saktmod – sakta och mod – ett saktmodigt hjärta….  Kan det vara så att detta gamla begrepp fångar ett av nutidens stora dilemman? Är det kanske så att det krävs mod – att det t.o.m krävs mycket mod för att gå så sakta – ha ett sådant saktmod – att ens hjärta och själ är med i det man väljer, säger och gör under en dag.

Funderar också på en annan textrad (från en gammal psalm) som jag inte heller lyckats skaka av mig (Herrregud – varför ramlar allt detta över mig nu?)

… ” men för att därtill komma man måste bliva tom. Det måste bringas tystnad i hjärtats helgedom ”…

Den handlar om (som jag tolkar det) vad som krävs för att vi ska få tillgång till vår egen skaparkraft, vår inre källa, vårt djup (kyrkan och religionen kallar delar av det här för Gud – andra kallar det något annat) Oavsett vad man kallar det – så är textraderna om vägen dit, vägen till ett kreativt liv, viktiga för mig.

Jag har en känsla av att många av oss (inkl mig själv) springer ifrån våra gåvor och våra möjligheter – helt enkelt för att mötet med oss själva och våra egna inre djup har ett pris. Det är ett pris som dagens institutioner, företag, skolor och samhällsliv inte väljer att tala om. Vi jobbar hårdare på yta, aktivitet, konsumtion och produktion. Vi presterar (och överpresterar) för att få ett värde. Kanske överdriver jag lite, men …

… Det har aldrig varit enklare att välja bort ”det som tar emot” – ”det som har ett pris” – ”det som inte omedelbart betalar sig” – eller det som helt enkelt inte ”känns bra”. Vi är idag bara en knapptryckning från ”befrielsen” från krav. Vi kan numera bara genom ett klick förvandla en process – som håller på att utmana oss till växande  – till snabb och lättsam underhållning. Underbart! … och farligt.

Därför krävs det mod. Därför krävs det egenskaper som saktmod. Därför krävs det ord som beskriver sådana processer. Mod att våga ta sitt eget liv på allvar och visa sig själv den respekt som ett liv kräver. När detta sker skapas liv, kreativitet och mening. Lärandet fördjupas, resultaten blir bättre och man har dessutom mycket roligare.

För några år sedan satt jag i samtal med en klok man med mycket erfarenhet på det här området. Han heter Tommy Hellsten och bor i Finland. Han beskrev mod och rädsla  på ett spännande och öppnande sätt. Han slog t.ex hål på myten om att modiga människor inte skulle vara rädda. Han menade att modiga människor ofta är fruktansvärt rädda men att de inte använder rädslan som undanflykt – som många av oss andra gör. Han sa, att vi med det synsättet indirekt befriar oss själva från att göra det vi borde göra. Att vi bedrar oss själva och därmed slipper möta den smärta som är ett resultat av vår inre tillväxt, vår inre mognad.

Mod innebär inte att vi är befriade från rädsla, utan mod behövs just därför att vi är rädda. Han menade att alla egentligen är rädda för att växa – men att alla samtidigt är ”kallade till att våga språnget över bråddjupet”. Lärande på djupet handlar om det här. Kreativitet, skapande och utveckling handlar om det här. Livet handlar om det här.

Han har skrivit en fras som utmanar mig:  ” Mod är rädsla som förvandlas till bön, när människan slutligen ställer sig vid randen av bråddjupet – tillväxtens bråddjup.

Karin Boye fångar detta i sin droppe som klamrar sig vid kvisten och inte vågar falla ( en bit in i dikten ”visst gör det ont när knoppar brister” ).

….. ”Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Fortsättningen är en av de vackraste fraser som skrivits om växande och mognad. Ibland måste denna dramatik till för att det ska bli något, det är alldeles tydligt.  Men måste det vara så svårt, måste det göra så ont – när knoppar brister?  Kanske inte, men om resultatet blir det som beskrivs i slutfrasen av dikten så är det kanske någon gång i livet värt det priset?

….” Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Kreativitet och sårbarhet

picasso
Sällan har vi pratat så intensivt och så engagerat om kreativitet. Jag är själv en av dem som, så fort jag får chansen, gärna lyfter frågan och diskuterar ämnet i alla dess bemärkelser. Både i skolan och i arbetslivet är vi på ständig jakt efter denna ”kvalité” –  denna dimension av mänskligt liv. Vi är dessutom beredda att betala mycket för den. Frågar man framtidsspanare är det ingen tvekan om att just kreativitet är en av de viktigare egenskaper eller förmågor framtiden behöver.

Jag noterar samtidigt att det finns ”mycket högt uppsatta skolpolitiker” som ännu inte bekantat sig med, eller ens lärt sig stava till, begreppet kreativitet. Det oroar mig förstås en hel del (och ökar mängden gråa hår på min hjässa)

Men ….. om vi nu tycker att detta är viktigt. Är vi då beredda att skapa förutsättningar för det? Verklig kreativitet existerar inte utan sårbarhet. Att skapa, utmana, göra något nytt, innebär alltid ett risktagande. Det kan gå fel, jag kan bli utsatt för misstro, kritik. När vi skapar låter vi nämligen vårt sanna jag, vårt verkliga jag, bli synligt för andra. Det finns faktiskt ingen som inte blir sårbar när hon visar vem hon verkligen är, när hon visar något som på djupet är viktigt för henne.

När vi är kreativa och skapande, lyfter vi fram någonting ur vårt eget inre. Att bli så synlig, så öppen, väcker vårt behov av djup respekt och kärlek från omgivningen. Är jag OK, får det här finnas, uppskattar man mina idéer?

Om vi på djupet förstod det här, skulle vi då inte se till att vi bättre än idag respekterade människans sårbarhet och skyddade hennes svaghet? Vi kan inte bara prata gott om kreativitet. Vi måste också skapa förutsättningar för den.

En miljö som på djupet välkomnar den skapande, kreativa människan är en miljö där man med glädje vågar uttrycka sig, vågar ta risker, vågar vara unik, vågar vara personlig. Ser våra arbetsplatser, våra skolor, våra klassrum, våra personalrum ut på det sättet ?

Det värsta är att den resan inte riktigt kan börja om jag själv inte är beredd att acceptera och förlika mig med min egen sårbarhet, med min egen svaghet ……
Står jag inte ut med den har jag nog så svårt att stå ut med andras….