De sista skälvande timmarna av 2008….

Man brukar säga att det gamla måste dö för att det nya ska kunna växa fram. På område efter område tycker jag att det stämmer just nu, även i mitt eget liv. Efter de senaste dagarnas upplevelser ser jag också att  relationen liv och död kan beskrivas på många fler sätt.

Mitt nyår blir inte som andra nyår brukar vara. Har de senaste dagarna besökt min älskade lillasyster, som just nu kämpar för sitt liv i en svår cancer. Kampen handlar inte bara om att överleva. Den handlar i högsta grad också om att stå ut med extrema nervsmärtor. Kampen har pågått i ett halvår nu. Olika smärtdämpande droger provas hela tiden. Alla försöker, gör sitt bästa. Trots det har smärtan aldrig kunnat dämpas helt.

Jag åkte dit med föresatsen att trösta och dela kampen så gott det nu går. Genom våra samtal har jag igen blivit påmind om denna livets stora paradox. Hur kan jag, när jag lämnar henne på sjukhuset, ha en känsla av att det istället är jag som blivit tröstad, fått något nytt av henne –  att jag på något märkligt sätt blivit uppfylld av livgivande energi? Jag gråter ju –  av sorg, rädsla, besvikelse, meningslöshet. Alla frågor som inte har något svar, all denna smärta? Hur kan det vara så att livet blir så extremt närvarande när döden lurar bakom hörnet?

Vi pratar om allt, vi pratar om livet – konstaterar tillsammans att det fördjupade, meningsfulla livet verkar vara i det närmaste omöjligt att nå om inte döden får vara en integrerad del av det hela – av själva livet. Är det inte provocerande?

Hon berättar om några av alla de möten hon haft med släkt, vänner och kollegor under de senaste halvåret. Vi människor reagerar förstås väldigt olika på sådana här besked. När en människa berättar om att hon bär på en dödlig cancer blir det en obehagliga påminnelse om att just döden är ständigt närvarande även i våra egna liv. Vad gör vi med den insikten, den verkligheten? Kan vi ta in det? Jag har svårt att göra det. Nu måste jag göra det.

Mitt i vårt samtal nämner hon sin dotter Martina. Min älskade systerdotter, som under detta tunga halvår lyckats slutföra arbetet med sin första skiva. Ett arbete som också varit kantat av mycket annat strul. Skivan ska ges ut i början av året. Hon har skrivit egna texter och gjort musiken till alla låtar. Min syster spelar en av låtarna på den lilla bandspelaren i sjuksalen. En låt som blivit en stor tröst under sjukhustiden. När jag lyssnar blir jag oerhört gripen av både text och musik. Sedan slås jag igen av denna kraft, denna enorma skaparkraft och kreativitet som finns inom vissa människor. Vad är det som gör att vi fortsätter, att vi orkar kämpa, orkar skapa nytt – trots att marken rämnar…

“ ….mäktigt är det späda livet, mer än järn
fram ut jordens hjärta drivet utan värn
Våren gryr i vinterns trakter där jag frös
Jag vill möta livets makter vapenlös”  K.Boye

Sänder mina böner till någon som orkar lyssna. Det finns fortfarande en liten chans att det kan bli bättre. Jag hoppas, hoppas, hoppas ……

Gott Nytt År – Gott Nytt Liv
Martina Lundberg – The Willow