Undrar när vi ska förstå att s.k. främlingsfientlighet och extrem antirasism bara är två ytliga beskrivningar av samma djupa mänskliga tillkortakommande….

… en oförmåga att se sig själv i den andre.

Jag ser samma orsaker till väldigt många fenomen idag som bygger på den principen – att jag sätter en etikett på den andre, skapar en karikatyr, grupperar ihop människor och tillskriver dem en roll som jag sedan agerar utifrån.

Och eftersom likasinnade, på min sida staketet, bekräftar och förstärker bilden får jag en sorts känsla av identitet och tillhörighet.

Den identiteten är förstås synnerligen bristfällig eftersom den egentligen bygger på en extrem förenkling och förminskning av den andre. Men det verkar vi trots allt kollektivt orka leva med.

Kanske är det t.o.m. så att just det bristfälliga identitetsbygget gör att vi måste förstärka karikatyren av den andre så mycket att det som förenar oss inte blir synligt, att vår gemensamma ”mänsklighet”, inte visar sig eller sipprar igenom… för vad skulle hända då? Vad skulle hända om vi plötsligt upptäckte att vi har mer gemensamt med vår antagonist än vad som skiljer oss åt?

Vi bygger kulisser… sandlådor… partier.. institutioner… Vi kan bygga hela samhällen på denna gemensamma överenskommelse – bilden av att ”den andre” är någon annan…. som inte är en del av mitt ekosystem, att den andre inte är en del av mig…

I nästan alla sammanhang bygger detta på att jag inte på djupet mött den andre, att vi inte funnits i ett sammanhang där vi behövt varandra på något plan. Främlingsfientlighet och extrem antirasism är fenomen som endast kan leva i separerade strukturer, i sammanhang där man inte är och har ett ömsesidigt beroende av varandra.

Du sätter aldrig en sådan etikett på någon som du tagit dig igenom en svår utmaning med eller delat en värdefull erfarenhet tillsammans med.

Genom att göra saker tillsammans kommer alltså vårt sunda beroende av den andre att växa, vår tillit stärkas och vår identitet fördjupas och baseras på en erfarenhet av samhörighet – inte separation.

Reflektioner från Almedalen

Gott om chefer – ont om ledare..

Välfärdssamhället har skapat väldigt många chefer,
på väldigt många nivåer,
som är väldigt duktiga
på att förvalta och reproducera
institutionernas tjänster och logik

När vi nu i förändringstider behöver nya idéer, visioner, visdom och massor med mod
visar det sig
att väldigt få av dessa chefer
är de modiga ledare
som skulle kunna bana väg för denna förändring

Så en av vårt lands stora utmaningar och dilemman;
Att så många chefer nöjer sig med status quo
är så upptagna av att förvalta det som är
och tycker sig ha så lite att vinna på
att ta de nödvändiga risker som krävs
för att byta färdriktning
mot en mer socialt, ekonomisk och ekologisk hållbar samhällsutveckling.

Sitter och filar på en artikel som borrar lite djupare i mina tre senaste tanke-tweets..
_________

När människan förlorar kontakten med det som föder henne, Moder jord, växer hennes ego oproportionerligt. Hon blir farlig för sig själv…
_________

Tillit kan utvecklas när man möts och gör något tillsammans. Gör man inget tillsammans utvecklas ingen tillit. Så enkelt. Så svårt. #tillit
__________

Det enda man kan köpa för pengar är bekvämlighet och oberoende. Köper vi för mycket oberoende bli vi ensamma. Då vissnar vi och dör. #livet
__________

Återkommer… 

… till alla VI som nu aktivt vänder ryggen MOT,

Foto: Anna Ahlström/Sveriges Radio

Låt oss inte glömma att minst lika ofta, minst lika aktivt, öppna ögon, öron och framför allt…. en generös, fast, kärleksfull famn, till en annan grupp. 

… Gruppen av ”unga” (alla åldrar inkluderade), som om 5-10 år kommer tillhöra mycket extremare grupper än SD om inte mer görs för att minska segregation och utanförskap.

Ett utanförskap som (förutom alla vanliga förklaringsorsaker) också kan handla om att ingå i en s.k ”målgrupp” som det etablerade välfärdssamhällets goda institutioner har definierat (och där ingår även skolsystemets struktur)
Ett utanförskap som inte alltid handlar om de sämst ställda materiellt sätt, utan lika ofta om de som aldrig kunnat eller velat bli en del av ”problemformulerings-arenan”

Om vi fortsätter blunda för det avgrundsdjupa avstånd som finns mellan de som definierar och de som blir definierade kommer våra vända ryggar att fortsätta vara just vända ryggar.. och enbart vända ryggar!

Det är MÄNNISKOR som separerar MÄNNISKOR…
Det är VI som är ansvariga för SEPARATIONEN…

Om vi alla tillsammans fortsätter använda oss av denna RE-AKTIVA logik och glömmer den PRO-AKTIVA… får vi/beställer vi – ett synnerligen ohållbart samhälle…

Så…
Varje vänd rygg, kräver två öppna famnar !
…och inte bara ”omhändertagande-famnar”. Utan famnar som är beredda att dela, inkludera, samarbeta, utmana, ta i anspråk, ställa krav, lyssna, bråka och fira segrar tillsammans.

DETTA, borde valrörelsens aktörer (ex politiker o media) ägna mer energi, möda och kreativitet åt.

/daniel

Jag har ett dubbelt medborgarskap

Jag bor i världens (näst) största land, ett land som heter Facebook och har 1,28 miljarder aktiva invånare
Jag bor också i Sverige, ett land med 9,6 miljoner invånare (nr 83)

Jag funderar på… 
… vad det betyder?

Det stora landet leds av en regering som igen har valt. 
Men man kan också säga att det leds av en regering som alla har valt. Ett val man gjorde när man registrerade sig som medborgare och fick sitt FB-pass.
FB-regeringen vet allt och äger allt som invånarna delar med varandra. Det finns ingenting som kan sägas, skrivas eller delas i det landet som inte den regeringen äger.
Den största delen av parlamentet består av kod, algoritmer, datorer, servrar, kylanläggningar och energisystem. Där finns också några människor. De programmerar och bestämmer vad datorerna ska göra.

Jag funderar på…
… vad det betyder?

Jag tänker att det vore bra om människorna som programmerar systemen i det stora landet har fått många kramar när dom var små. Det borde betyda att dom skriver kod som är full av kärlek, tillit och sånt finfint…

Jag tänker att det också blir ett dumt land att bo i om någon som skriver koden har fått för lite kramar… och börjar tycka att man gott kan utnyttja invånarna och sälja dom billigt till marknaden för att dom ändå inte är så mycket värda…

Jag funderar på…
… vad det betyder?

Dagens reflektion…

Man kan möjliggöra det omöjliga…
…genom att börja göra det möjliga.

Men för att våga göra det möjliga måste man vara modig – eftersom man tar risken att bli ansvarig för det man gjort. 

Så… för att slippa ta ansvar för det man gjort fortsätter man gärna att ägna sin tid åt det omöjliga.. för då kan man bekvämt fortsätta skylla omöjligheten på någon annan. 

Lidandet fortsätter.

Så kan det vara här i livet…
… men det måste inte vara så här i livet.

/d

Det är 1 maj – men den politiska idéhöjden är för låg

Jag är en liten väljare…
… en medborgare som skulle uppskatta ett politiskt samtal som intresserade sig mer för vår tids stora utmaningar än rundpratet om det gamla vanliga. Vill se något annat än det ständiga förlöjligandet av politiska meningsmotståndare. 

Kritiken av våra extremare politiska grupper med en alltför inskränkt agenda är så berättigad, men..
… nu har den allt mer övergått till att kamouflera bristen på egna idéer hos de etablerade partierna i den politiska debatten.
Det är mycket olyckligt eftersom det både gagnar dessa grupper/partier och samtidigt minskar idéhöjden och dynamiken i valrörelsen. Kreativiteten, risktagandet och visionshöjden är skrämmande låg.

Debatten handlar nu nästan uteslutande om MER eller MINDRE pengar till redan etablerade strukturer. Det är som om vi glömt att man kan göra saker på nya sätt ? Som om vi glömt att politik också handlar om nya idéer?

I bristen på idéer ägnar sig nu de etablerade partierna allt oftare åt att skapa karikatyrer av meningsmotståndare och framförallt SD-företrädare… och nästan alla sjunger med, inte minst medierna. Oron för att bli osynlig för väljarna tar över och ökar behovet av att konstruera en förenklad svartvit spelplan.

Det har nu gått så långt att vi börjat odla en beröringsskräck gentemot denna relativt stora grupp medborgare, nästan en miljon svenskar (9,7% av väljarna sympatiserar med SD, t.ex) Ett ganska diskutabelt sätt att leva upp till våra ambitioner om mångfald och demokrati? Vore det inte bättre med angelägna frågor, intressanta agendor och politisk dialog istället för denna förnedring av personer med avvikande politiska idéer?

Vad händer med samhället om vi inte längre kan prata med grannen i trappuppgången eller kollegan på arbetsplatsen? Vad händer om vi behandlar politiskt oliktänkande som pestsmittade?

Politiker och media överröstar nästan sig själva… och slipper på detta sätt höra ihåligheten, tomheten och vilsenheten i den egna idé-argumentationen. Media kommer dessutom undan med en förenklad och allt för grund granskning av de etablerade partiernas politiska förslag. Jag tror tyvärr inte att detta på lång sikt gynnar demokratin.

Jag är mycket kritisk till SD.
Men lika kritisk är jag till bristen på insikt om att det är vi själva (det etablerade Sverige) som skapar grogrunden för denna typ av rörelser. Ett tidigt exkluderande av människor på den gemensamma offentliga arenan leder till detta. Vi kan inte ha ett Sverige där den ena halvan definierar och målgruppsbestämmer den andra halvan.

Jag saknar en politik som vågar ta diskussionen om våra grundläggande och ödesavgörande samhällsutmaningar, en politik som vågar ställa de nödvändiga frågorna om hur vi bäst organiserar ett hållbart socialt, ekonomiskt och ekologiskt samhälle.

Nu krigar det politiska etablissemanget om uppmärksamheten kring förslag som handlar om mer eller mindre pengar till samma saker, till samma strukturer. Både skolsystem och välfärdsmyndigheter är i grunden utformade för en annan tid, en annan typ av samhälle. Vi behöver nu mycket mer av politiskt mod för att våga formulera våra komplexa dilemman och vårt sökande efter ett mer hållbart förhållningssätt…
Vi behöver en mycket förbättrad jordmån för idéutveckling, innovation och kreativitet inom det offentliga Sverige.

Vi behöver en politik som vågar bjuda in komplexiteten, mångfalden, perspektiven.. En politik som inte är så ängslig för kortsiktiga opinionssvängningar… en politik som vågar stanna i frågorna lite längre…
en politik som är allt annat än populistisk.

Jag vill rösta..
..men jag vill rösta på en samhällsvision som tror på och tar tillvara den fantastiska potential som människan i vår tid har. En politik som har modet att se och formulera vår tids reella utmaningar. Jag vill rösta på en politik som inte är till för sig själv, som inte bygger på gammal förlegad retorik, som inte är låst vid höger/vänster-skalor och politiska block. Jag vill rösta på en politik som ser något annat än makten över en mandatperiod.

Sköna maj Välkommen…

Den är medfödd.
Den är gratis.
Den är en gåva från gudarna.
Den är en av de starkaste drivkrafterna i människan.
Den är hoppet för framtiden – Nyfikenheten, Lusten och Förmågan att lära. 

Det samhälle som inte förstår att vårda den gåvan …

De ser ut som oss andra, rör sig bland vanligt folk –
men gör sällan något större väsen av sig.

De kallas ”underlättare” eller ”möjliggörare”…
ibland vill jag t.o.m. kalla dem ”undergörare”…

När du ser någon av dessa, ta väl hand om dem.
Krama dem, bjud dem på något gott att äta, ge dem allt de behöver.
De kommer nämligen förändra världen tillsammans med dig…